Dansösens bekännelse

Jag har aldrig kunnat dansa! Jag känner mej som en säck potatis med tre vänsterfötter och vill helst gömma mej i ett hörn bakom alla panelhönsen. Bästisen är likadan, påstår hon i alla fall. Men vår tredje vän är gammal danslärare! Klart vi måste ge henne en chans att få fason på oss.

I söndags kväll var det dags för danslektion. Framåt och bakåt i takt med musiken, sen var det dags för första fnissanfallet. Förstår inte hur snuskig fantasi mina vänner har - skulle jag göra obscena gester?!

Sen var det dags för fötterna. Steg hit, ut med hälen, vända fötterna åt nåt annat håll, inte trassla ihop dom. Jodå, det gick väl efter en stund, men sen ska man ha med resten av kroppen oxå och då blev det värre. Dags för nästa utbrott av okontrollerad munterhet.

Bästisen klagade på att hon rörde sej för stelt och så skulle vi försöka "få isär henne". Försök stå still med höfterna och inte röra axlarna men ändå låta överkroppen röra sej i sidled. Det är ännu svårare än det låter, men så till slut gick det! Ny skrattattack!

Jag vet inte om det var alla dom ovana rörelserna som väckte liv i muskler jag inte visste att jag hade eller om det helt enkelt är träningsvärk av allt skrattande, men jag är fortfarande mörbultad!

Mina bästa, bästa vänner som förgyller mitt liv och motionerar mina smilgropar!