Och från andra sidan...

Jag försöker verkligen att inte se saker i rätt och fel just nu. Bara funkar/funkar inte.
Mest för att jag inte VILL lägga skuld på nån annan, och för att jag är alldeles för bra på att ta på mig skuld själv.

Och nog fan landar den på mig igen (dumma röster i mitt huvud, dumma jäviga domare som borde få sparken!) när Söt, som är en av de vänner som umgåtts mest med mig och erik ihop, berättar att hon flera gånger varit nära att säga ifrån för att hon tyckt att erik varit för grinig och orättvis mot mig, men inte vetat om det varit läge för det...
Det är så skönt att höra att det inte bara är jag som inbillar mig att det är så. Samtidigt gör det så ont för att jag UPPFATTAR det som att det är mig det är fel på. Även nu, när jag hör det från andra. För NÅT jävla fel är det väl på mig som låter det ske, som låter mig bli liten och rädd? Varför sätter jag inte gränser, varför säger jag inte ifrån? Och varför klarar jag inte av att förklara vad det är han gör och hur på ett sätt som han förstår? Varför stannar jag kvar fast det gör ont? Skuld skuld skuld, fel fel fel. När det egentligen inte är fel. Bara inte funktionellt.

Men varför fortsätter allt bara kännas som mitt fel hela tiden?

Jag borde inte gömma den här men jag ÄR liten och rädd och vågar inte dela de här tankarna med alla. Än.