En hel lång tom dag i föräldrahemmet att fylla med något. Mamma jobbar, pappa gör det inte men han har sitt att pyssla med. Så jag tar bilen och kör och kör och kör, på skumpiga byvägar och bakvägar till bra musik och jag funderar och funderar. Jag åker med flit förbi där min första riktiga pojkvän bodde (även om det bara höll ett par månader så var det väldigt på riktigt) och blir lite bekymrad när jag faktiskt inte minns vilket hus det var.
Och jag funderar lite på det nuvarande. Hur man kan föreställa sig att något ska vara på ett vis och sedan blir det inte alls så. Att något ska vara stort och omvälvande och så ...blir det bara. Men jag tror jag gillar det bättre så, faktiskt.
Och jag och någon reagerar olika på en situation. Det hade kunnat göra mig fullständigt nedbruten av nojighet men till min förvåning känner jag mig rätt trygg i att det är just bara olika reaktioner. Vi kommer mötas så småningom. Allt är lugnt.
Jag mår ganska bra. Det känns fint. Lite boosting och lite action i tillvaron var det som behövdes.
(Joo, jag vet att jag är kryptisk.)
Ikväll åker jag hem igen. Det känns bra det också. Lagom föräldravaro. Och det snöar.