Varning varning: Gnällinlägg!
Min astma som försiktigt började dra sig tillbaka är nu tillbaka med full kraft och det började ju redan innan London så jag kan inte skylla allt på resan.
Alltså, jag får inga anfall men jag känner mig astmatisk hela tiden. Ibland har jag trott att jag är galen, att jag inbillar mig.
MEN idag var vi på årlig kontroll på barnmottagningen eftersom 4åringen är allergisk och har förkylningsastma. Jag gjorde en fuling och frågade läkaren även för egen del, för han är astmaspecialist (och någon sådan finns det inte för vuxna här i vårt område). Och lite hoppfullt sa jag "Man kanske inte kan räkna med att bli bra på bara 2 månader" men han sa "jo, det ska man bli, absolut, annars är något fel" och så lyssnade han på mig med sitt stetoskop och sa "Nej, där är det inte rent" och bara det bekräftar att jag har haft rätt, jag är inte galen, jag inbillar mig inte, utan jag HAR astma nästan jämt. Och läkaren tyckte att jag skulle göra en rejäl astmautredning och även allergiutredning. Med sprirometri och hela köret. Fram tills att jag får tid tyckte han att jag ska ta maxdos på Symbicort plus Singulair varje dag.
Och nu är jag så jävla jävla rädd, tårarna har runnit över cirka tre gånger på en timme. Tillfällig lättnad kommer när jag sniffar på min tvåårings runda kind, eller när jag lägger ner huvudet i min mans knä och blir smekt över håret, men sen kommer ju tankarna igen. Ångest och astma trängs i mitt bröst och allt känns skitjobbigt.
Alltså, det jag är rädd för är att jag ska få en massa nedslående besked som att
1) jag är allergisk mot kvalster
2) jag är allergisk mot kor
3) jag är allergisk mot hö, halm, spån
Det vore enormt knäckande. Hur fan skulle vi kunna vara ordningssamma och städa kvalster?
Jag VILL bo här. Jag tror inte att stan skulle vara bättre. Men jag vill också bli frisk. När jag är hoppfull klamrar jag mig fast vid mitt mantra "en rättmedicinerad astmatiker ska i princip vara symtomfri" men när jag är negativ tror jag att det ska vara så här hela livet. Eller bli värre. Jag är verkligen inte i acceptans-fasen, jag är i förnekelse- och ångestfasen. Eller jag är förresten i hata-astma-fasen.
Min man tröstar mig på sitt sneda skojvis och säger "ta det lugnt. Vi skickar barnen på internat och så får du ha en syrgastub med skärm och tangentbord så kan du ligga i sängen hela dagarna och spela betapet."
Saker jag får astma av: Trycksvärta, spolarvätska, parfym, avgaser, att skratta länge (ja det är sant), kyla, att dricka kalla saker. Och nya gummistövlar. Blä och blä säger jag om det.
Läkaren sa i alla fall att målet alltid är att man ska bli symtomfri och att det finns gott hopp....
Fan trot.