Hemma

London var fint. London var vår. Allt var skitbra och roligt, hela tiden, förutom astmajävulen, men den glömmer vi nu.
Att resa till något är alltid spännande och förväntansfullt. Men att resa hem; näe. Så fort jag sagt hejdå till mina vänner på Heathrow och ensam gick in genom dörrarna till terminalen, ville jag bara hem, där och då, direkt. Kaos i mitt inre, men lugn utanpå. Jag såg en tjej i min lille sons ålder på flyget, med de där runda röda kinderna och stora blå ögon. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte gråta då. Flickans storasyster babblade likt min äldste gör. Fina fina barnen.

Jag gillar London. Jag gillar mångfalden. Jag gillade att gå till ett apotek och handla grejer av en indier, i en sån där liten turban. Och på starbucks köpte jag kaffe av en italiensk kille, på ett annat ställe handlade jag av en asiatisk tjej. På säkerhetskontrollen på Heathrow var det mycket folk men den långa färgade killen som jobbade där tog sig tid att både flirta, prata och skratta med mig. Trivsamt tycker jag. Och språket hade jag oroat mig för; det gick ju så bra. Jag lade mig an med en brittisk (fast säkert svengelsk såklart) accent och kände mig lite som om jag spelade en roll. Så fort jag hade landat på Arlanda kom en kille fram och tilltalade mig på engelska, han behövd hjälp med en biljettautomat, och då lade jag genast om till amerikanska. Konstigt. Kanske för att killen inte hade någon accent alls. Han var nog finne eller kanske estländare. Men jag vet inte.
På tåget uppåt Norrland läste jag min Barbara Voors-bok. En gång när jag lyfte pekfingret från boken för att bläddra, såg jag att trycksvärtan hade färgat av sig på mitt finger. På pekfingertoppen stod det, spegelvänt, bekräftelse.

På söndagkvällen åt vi sunday roast på en lite lantlig pub en bit från stan. Där var det mysigt fast rökigt.

Och nu är jag hemma i snön och bland alla jämnbleka människor. Jag har kysst mina pojkar och jag har byggt ett bo i sängen med min man när pojkarna väl sov. Med mig hem har jag minnen, dofter, salt and vinegarchips och PG Tips-te. Jag fryser om händerna och längtar efter våren som jag träffade i helgen.

Och så såg jag ju "me and you and everybody we know". Good film.