Jag funderar på hur mycket man kan förändra sig själv. Både jag och min man är så jäääävla slarviga på många sätt. Det är oftare stökigt än fint här hemma, våra bilar ser ut som päck - och går sönder också. Fast det är ju inte vårt fel. Men ändå - vi kör med snikbilar och vårt hus är stökigt och våra barn har kläder med fettfläckar på, ibland. På forden har bakluckan kärvat ihop - igår fixade min man den, fast på ett McGyversätt, man måste öppna bakdörren, luta sig in och dra hårt i ett snöre, sen kan man gå bak och öppna luckan. Det är befriande att äntligen ha en kombi igen, istället för att behöva knöla in matkassar bredvid barnen, men det känns ju lite....eh...penibelt.
Samtidigt tycker jag att vi har rörliga sinnen, skarpa hjärnor (haha, skryt skryt) men vi är ju som sagt SÅ slarviga. Hemma hos oss ser det helt trashigt ut, på bron står det kassar med returglas och annat skräp. På tomten står en bytta med en rosmarinplanta kvar sen i somras.
Vi har fina inredningsprojekt på gång, i tanken, men sånt blir sällan av. Ibland tänker jag dock att vi är offer för omständigheterna, att vi har för mycket grejer kring oss, slarviga barn, och tidsbrist. Men jag vet inte. även om vi byggde ett helt nytt hus som var tipptopp så skulle vi säkert slänga våra jackor på golvet.
Och nu funderar jag - kommer vi någonsin att kunna ändra oss? Hur hårt måste man jobba på det? Jag sa idag "Vi borde gift oss med varsin pedant, så kunde vi vänstrat med varandra". Haha, då hade vi kanske i alla fall haft varsitt någorlunda fint hem.
Idag har vi i alla fall fått fina presenter till vårt muggiga hem: Fyra kaffemuggar ur Rörstands/FilippaK:s kollektion. Det var från våra föräldrar och de var mycket mycket fina.
Vi är likadana, jag får panik när bekanta (inte vänner, det vet hur vi är) kommer förbi sådär spontant för det ser alltid ut som kriget här. Men sen vi flyttade till vårt rosa radhus har det blivit lite bättre, vi köpte lite nya möbler när vi flyttade och det är liksom ännu skämmigare att bo i värsta fina huset och vada runt bland trasiga plastsaker och högar med tidningar. Så mitt råd är att ni ska ta tag i de där inredningsplanerna.
2006-03-13 13:29:54
Mary
Jag säger; lev i respekt till era rörliga sinnen som du nämner, man är ju trots allt så oerhört formar, ej att förneka! Det handlar om modet att ge upp levda rutiner vad jag tror. Varför behövs mod i denna frågan? Men är det ändå inte en trygghet att leva utefter ett särskilt mönster, en greppbar identitet, en invand vardag, "det är sådana vi är, vi ÄR slarviga"? Enkelt att hålla fast vid om inte annat.. Kanske du/ni bör lyssna mer till de inre influenserna, låt dem bli till drivkraft istället, bromsklossen, vem/vad är det som stoppar upp dig/er från att agera? kanske är svaren ej så självklara som du/ni från början tror. Det ger en kraft snarare än tar vad gäller att utvecklas, byta rikting, när man märker att det är ingen annan än en själv som har makten till förändring kring sin närmiljö. Hårt och slitigt blir det kanske på sätt och vis men ändå ej då utdelningen ger er kraft tillbaks vad jag tror när resultatet uppnås :]. Till sist, varför ska vi alltid vara så himla duktiga, tillåt dig/er att ha stökigt med _ro_, emellanåt åtminstone :]
2006-03-13 16:30:01
Tintomara
Jag har det också stökigt ofta, så jag kanske inte är den rätta att komma med råd. Men här kommer några i alla fall! ;-)
1. Man behöver inte ha det så fint och perfekt. Men om det är så smutsigt att hälsan kan ta skada eller så stökigt att man måste leta efter grejor stup i kvarten, då är det läge att ta sig i kragen.
2. Börja med en enkel sak, som att se till att diskbänken är avröjd. Inte så jobbigt, väl?
3. Identifiera vad det största problemet är. Stökigt i hallen? Det kanske inte finns nog med krokar ellelr korgar? Aldrig några rena kläder? Det kanske är tvättrutinerna som behöver en uppryckning, nya större tvättkorgar eller vad det kan vara.
4. Bätte lite skit i hörnen än ett rent helvete. Det är en klyscha, javisst, men klyschor finns till för att de är träffande och sanna!(Oftast.)
2006-03-13 16:40:50
Heidi:
Eg har ein teori om at når alt er heilt Texas og nokon kjem kan ein redusera kaosinntrykket ved å vera glad og nærverande. Ikkje panikka og bruka eit kvarter på å unskulda seg.
2006-03-13 19:43:08
Corn
Heidi: vilket roligt uttryck, om jag nu fattade det rätt! "när allt är helt texas". :)
Alla andra. tack för era råd. Det är mycket att jobba med, haha. (men diskbänken ÄR oftast avröjd!)