Pluggpaus!
Jag har iofs knappt börjat.
Jag har fått en alldeles utmärkt väckarklocka. Mellan sådär 6 och 9 kan jag ju glömma att få särskilt mycket sömn. Någon vill att jag ska kliva upp upp upp! Leka! Mat! Så jag brukar stappla upp där kring sex och ge henne lite mat så att hon lugnar ner sig en stund. Och det gör hon ju. Men sen kommer hon på att det är roligare att anfalla mina ben under täcket än att leka med bollarna och dessutom har hon ju inte fått några klappar på flera timmar så jag måste faktiskt gosa med henne för hon dör nästan.
Och sen är det ju lika bra att kliva upp.
Imorgon ska jag först skriva tenta och sen åka till hufvudstaden och se Fröken Julie på Dramaten. Woho. Det var alldeles, alldeles för länge sen jag var på teatern. Och jag gillar Fröken Julie, alldeles oavsett hur dramatiskt det är mellan skådespelarna privat.
Det går fortfarande upp och ner, humöret och hur mycket jag orkar vara bland folk. Men det känns ändå som att lägsta nivån är lite höjd. Det vill säga jag orkar i alla fall diska och hålla det okej hemma. Och jag orkar komma ur sängen och gå till skolan, det har jag iofs alltid orkat men det är inte förenat med känslan av avgrundsdjup. Sen kanske jag får smått panik efter ett tag och måste gå hem igen, och nog är det förbaskat dumma tankar som rör sig i huvudet på mig fortfarande ibland. Men något lite är annorlunda. Tror jag i alla fall.
Jag har kommit på att jag inte tycker om att andas. Jag tycker inte om att tänka på att andas. Jag får panikkänslor och blir illamående.
Jag saknar orden. Jag saknar att bli förälskad i orden.
Det gäller att inte andas för djupt.
Därnere sover berättelserna som
inte får vidröras.
(Malin Backström)