Det ligger som ett lager katthår över allting i min lägenhet. Det känns som att jag har katthår i hela näsan. Det spelar ingen roll hur mycket jag dammsuger, bara sötingen har kliat sig en sväng så lossnar det stora tussar. Hejdå vinterpälsen. Dessutom vet jag inte om hon har nåt i pälsen eller om det är något ändå men hon tvättar och tvättar och kliar och kliar.
Annars, hörni, ta i trä och allt sånt där förstås men de senaste dagarna har jag mått så bra. Inga problem att kliva upp ur sängen, trots dålig sömn har jag dammsugit och plockat undan och diskat och tagit promenader och handlat. Pluggat har jag inte men någon måtta får det ju vara. Allt är liksom en nyans ljusare, inget vibrerar. Det känns som att jag inte borde analysera varför, och ens tänka för mycket på det för då hamnar jag väl ner i botten igen. Men kanske är det medicin, för lite, lite märkte jag det redan innan i torsdags. Mycket tror jag dock beror på att det finns någon som behöver mig, någon som blir glad när jag kommer hem, någon som ligger i mina knäveck när jag somnar, och som jagar en boll över golvet på morgonen när jag vaknar.
I förmiddags skola, nu borde jag plugga men ahja. Motivationen är väl sådär trots allt. Jag tittar på OS istället.