Jag lyssnar på
The district sleeps alone tonight och vill gråta
I am finally seeing
why I was the one worth leaving
Allt är berg- och dalbana som vanligt men jag har åtminstone börjat projekt äta. Lite mer substans i det jag äter. Lite oftare. Lite mindre fil. Lite mer proteiner och kanske någon vitamin här och var också. Med lite tur till och med fibrer. Lite mera vatten. Kanske kanske lite mindre godis. Jag tänker att bara att jag tänker på det hjälper mig att äta bättre (det är ju liksom inte att jag saknat aptit egentligen, jag orkar bara inte laga till maten). Det är tänkt att denna lilla ökade medvetenhet först och främst ska få mig att slippa de där blodsockerfallen, och helst även blodtrycksfallen (som dock även kan vara biverkning av medicin) (i morse höll jag på att svimma igen).
Som vanligt orkar jag ändå inte laga mat direkt men jag gjorde ett storkok tomatsås igår och så gör jag hummus för fulla muggar. Och har i persilja i båda, ty persilja är nyttigt.
I morse tog jag sista antibiotikatabletten och imorgon ska jag svälja en kapsel Fluconazol och sen kan lite snälla bakterier få börja leva i min kropp också igen.
Emellanåt försöker jag komma ihåg att andas.
Jag surfar för mycket på sidor med söta katter på (
här,
här och
här till exempel) och när man gör det så vill det sig inte bättre än att man plötsligt har anmält sig som intresserad att vara jourhem till någon kisse som behöver en en stund. Hick. Hoppsan. Ehm. Jaja. Kanske inte helt genomtänkt men det ordnar sig nog.
Nu göra mera hummus. Eller kanske halvsova lite till. Om en timme ska jag vara bland folk, jag måste samla energi.
(Men jag menar, titta bara på bilden här nere, jag döööööör ju.) (Obs: Skyllor tittar på egen risk)