Pang bom krasch ner i botten. Typ. Gårdagskvällen blev lite dramatisk alltså och så skrämde jag upp en och annan samtidigt som jag försökte skämta bort allt. Idag tog jag en promenad till stora Ica-affären, och passade samtidigt på att fundera. Jag är så bra på att distansera mig från obehagliga saker som händer. Jag är bra på att uthärda smärta, typ mensvärk, eftersom jag har lärt mig att fokusera på något annat istället (gör det tillräckligt ont så går det ju verkligen inte, men rätt länge). Och jag gör likadant även med sånt som är psykiskt jobbigt. Jag fokuserar på något annat. Försök gräla med mig - jag slår vad om att jag tittar bort i fjärran och är knäpptyst. Jag kan komma till insikter och jag kan tänka riktigt jobbiga saker men sekunden efter har jag distanserat mig och det känns som att det är någon annan jag tänkte på.
Det funkar med kroppslig smärta, det gör ju det. Men inte med psykisk. Uppenbarligen. Det slår bara tillbaka. Jag tror jag måste känna hur jag faktiskt mår för att komma någon vart. Istället tänker jag på något annat, skrattar lite och står kvar på samma ställe.
Vem fan behöver Dr Phil när jag finns?
Idag har jag iaf lämnat ett meddelande på en telefonsvarare eftersom jag inte kommer kunna ringa ostört på måndag. Om ett par minuter, timmar eller dagar kommer jag säkert förneka det här men nu börjar det faktiskt bli farligt för mig.
För jag tror att jag skulle kunna göra om gårdagen, oavsett hur korkad och dum jag känner mig idag.
Men just det. Gott nytt år. Jag har gjort en stor bunke hoummous och har en ny kofta och ett fint rosa pärlarmband och ett 250-kronorsvin. Jag ska försöka tro på 2006. Jag måste ju tro på något.