Tack och lov för goda vänner

Jag är inte riktigt frisk än. Jo, febern är borta och hostan låter riktigt skaplig, men jag är trött, så in i själen utsliten!

Men duktiga flickan trampar förstås iväg till jobbet på måndag morgon och sliter och släpar för att få ordning på högarna som samlats. Möten, telefonsamtal, krav, krav, krav... Och så ett heldagsmöte som dyker upp ur bakhåll och spräcker hela planeringen.

Igår kväll skulle jag gått på bio med bästa vännerna. Orkade inte, men OK - avtalat är avtalat. Bion blev inställd - jag hade missat att de bytt datum. Så där står jag, helt väck och trött som en älg och inser att kylskåpet ekar tomt och vännerna är på väg.

Vi möttes utanför affären. Vännerna bar mej och maten genom affären, plockade ut oss genom kassan, kånkade hem mej och matkassen, parkerade mej i soffan och fixade fikat. Sen hade vi en alldeles underbar, lugn, sällskaplig kväll och när dom åkte hem kände jag att livet kanske faktiskt är värt att leva trots allt.

Ivrigt påhejad av mina käraste änglar har jag nu sagt ifrån att jag inte alls tänker åka iväg på heldagsmötet imorgon, utan istället ta det lugnt och tugga mej igenom skrivbordshögen. Alla tror att jag är borta, så med lite tur kanske jag får vara ifred och få nåt gjort!

Det är inte sunt att hosta hela nätterna, ligga med magknip och hjärtklappning kl 1 på natten och fundera på jobbet. Det är dags att dra ner tempot, säja stopp, ta hand om mej och bli ordentligt frisk! Så det så!