Undrar varför det är så lätt att i känslan slängas tillbaka till precis ett år tidigare. Nu, så fort jag lyssnar på musik från Garden state-soundtracket så slängs jag närmast brutalt tillbaka till Brommalägenheten. Allt känns som där. Det är som luktminnen. För det var där jag var för ett år sedan, och det var ungefär ett år sedan jag såg Garden state första gången och blev fullständigt klubbad i huvudet och lyssnade på soundtracket helt maniskt. Men det är märkligt att årstiden spelar så stor roll. Det är ju inte som att jag aldrig har lyssnat på The only living boy in New York sen dess.....
Jag antar att jag kan se fram emot en Lidingö-revival i sommar alltså.
Igår var en ganska bra dag (det har varit ett mönster de senaste två veckorna....). Jag läste lite och fixade en explorer-bugg till ett grupparbete och sen gick jag hem till en vän och gjorde pizza och åt mig tvärmätt och låg i hennes säng och lyssnade på musik och halvsov och sen tittade vi på Grabben i graven bredvid och åt chokladbollar. När vi låg och såsade i sängen tänkte jag att om jag varit en bra och kreativ och aktiv människa hade jag istället hittat på en massa saker att göra. Aktiviteter. Fast ärligt, varför noja över det när det bästa jag vet är att ligga i samma säng som en kär vän och bara halvsova och prata lite eller vara tysta och inte behöva anstränga sig.
Sen när jag gick hem så snöade det.
Igår köpte jag också ett hundrapack värmeljus så nu gör jag fåfänga försök att värma upp den iskalla lägenheten samtidigt som min nypåkomna julstämning får sitt.
Oh. Det är lätt till hjärteknipet idag. Men hjärteknip kan vara ganska skönt ibland också.
and a rock feels no pain
and an island never cries