Biddelbaddel putti-putti

Jag har gått och tänkt på en sak. Ibland om man hör talas om någon person, kanske en vän till ens partner eller så, så målar man upp en bild i skallen av den där personen. När man sen träffas motsvarar det inte alls ens bild. För mig blir det då inte så att den verkliga personen ersätter min föreställning av personen, utan den där föreställningen finns kvar, i ett slags ingemansland i min hjärna. Jag inbillar mig på något sätt att personen finns där. Det kan vara samma sak med platser.
En gång berättade min man om en gammal vän, och jag tyckte han lät rolig och sympatisk och rätt snygg. Så träffade jag honom - och jag tyckte mest han var pompös och dryg. Men den där bilden finns kvar, den där trevliga, roliga sympatiska halvsnygga killen existerar i mitt huvud och ibland när jag hör hans namn nämnas råkar jag först tänka på min felaktiga uppfattning av honom.
Och när jag har lärt känna människor på nätet - då har samma sak hänt. Det är nästan värre/jobbigare för dem lär man ju känna ganska bra. Sen träffar man personen och det är HELT FEL.
Det finns fortfarande en liten Flake som knallar omkring i min hjärna - men som inte finns på riktigt. Så som jag trodde att han skulle vara av mail och telefonsamtal att döma. Sen kom han, SOM EN VIND, och var sig lik fast ändå inte och det var ganska länge som han själv och hans nick liksom var två olika personer i min värld.

Idag har vår sjuttonåriga dräng varit här och vi åt pizza och kebab och drack cola och jag kände mig ofaaaantligt gammal och vältrade mig i lite nostalgi från när jag var sjutton år. Det var inte så himla fantastiskt.

Nästa helg är min mor här och då är det första advent och jag tror och hoppas att det blir jättefantastiskt. En egen familj är fantastiskt men en kär mamma kan sätta lite extra stjärnglans på tillvaron. I alla fall om man inte träffas alltför ofta, haha.