Oh well, jag väntar på att kompisen och hennes pojkvän ska bli klara och höra av sig. Jag ska följa med som "hemlig gäst" på kompisens systers 30-årsfest (temat är "ta med en hemlig gäst", alltså). De är alltid sena, det är inte jag, jag är klar. Nåväl. Jag har på mig en cerise 70-talsmönstrad kjol som jag köpte på Åhléns typ -99 (kompisen kommer bli SÅ nostalgisk) och min vanliga svarta långärmade t-shirt från H&Ms herravdelning (tråkigt, men nöden har ingen lag). Därtill fula strumpbyxor med tåförstärkning men det var de enda som inte kjolen fastnade på (jag vill gå till ett ställe där jag får ha mina stövlar på!). Jag har även en frisyr som jag nog inte haft sen jag var typ tio år. Mamma brukade alltid göra en sån frisyr på mig. Typ dra bak överhåret och göra en tofs av det och låta håret under hänga fritt. Jag vet egentligen inte om det är det minsta snyggt (jag vet sällan sånt) men jag gissar att det är sånt som händer när man passar på att dricka vin till maten innan festen.
Men i övrigt är jag rätt snygg.
Idag har jag haft körövning och sjungit Bach hela dagen och förvånat mig själv med att tycka att det var rätt roligt. Och varit trevlig och social, sådär som jag brukade. Jag gick även fram till en klasskompis som jag aldrig pratat med, när jag såg henne i den andra kören vi repade med. En del av mig hoppas att orsaken till att jag kände de gamla vanliga sångendorfinerna trots att jag var galet trött betyder att den högre dosen medicin hjälper. En annan del vill absolut inte ropa hej. Så det där har jag aldrig sagt, så ni vet.
Allt är konstigt.