Not to cat :-(

Det blir ingen katt. Skit också. Jag fegade ur i sista stund, lät förnuftet vinna över känslan och gav upp min dröm. Det var förmodligen det enda rätta, med tanke på att det skulle blivit en väldigt ensam lite katt, men fan oxå, det känns sorgligt i hjärtat. Hur kan man sörja nåt man inte ens haft?

Jag tittade i almanackan - bara denna veckan. Jobb hela dagarna. Måndag barnvakt, tisdag barnvakt hos andra kompisen, onsdag kör, torsdag packa, fredag-söndag hälsa på kompis i Kalmar. Jag är aldrig hemma! Och jag tror inte jag vill binda upp mej heller, vara tvungen att vara hemma varje kväll för kattens skull. Kan inte hålla på att tjata på alla jag känner om att de ska vara kattvakt. Jag vet ju att det inte går.

Det kanske är för att mörkret sänker sej utanför, som jag känner mej ensam och deppig. Det hade varit så mysigt att ha en spinnande katt i knät, som lite varmt och gosigt sällskap.

Idag har jag varit iväg hela dagen på möten. Kom hem, åkte in till stan och fixade lite ärenden. Åkte hem, slängde i mej en macka. Nu borde jag vara på kören, men jag orkade bara inte stressa dit också! Sen måste jag hem till en kompis senare ikväll och hämta en grej. Ska göra det snart, och åka till kören fast jag kommer sent, men jag är bara så himla trött så det bara surrar i huvudet. Så där så jag bara vill sätta mej i ett soffhörn och gråta, inte för att jag är ledsen egentligen, utan bara för att jag är så trött. Gråta över min katt som jag aldrig fått. Fan oxå!