Hej.
Helgen är överlevd. Det var kollektiv och dans till Åttiotalsdängorna Vi Glömt Bort och mat som innehöll både proteiner och vitaminer. Är mjuk i huvudet efter sömnlös tågnatt och ett par timmars sömn i min säng på förmiddagen. Skönt att komma hem hit där lite löv fortfarande sitter kvar på träden. Igår kväll när jag satte mig på tåget var jag ledsen på halva min bekantskapskrets eftersom jag tycker att lite bekräftelse på födelsedagen är det minsta man kan begära. Dock vibrerade mobilen så många gånger både inatt och i efterskott nu på morgonen att jag inte riktigt har anledning att känna mig bortglömd längre.
Och så kom jag hem till ett mammamail av det jobbigare slaget. Jag har tydligen alltid varit "en väldigt speciell person". Jag orkar inte ens med att fundera över vad det kan betyda.