Familjemys

Åter på jobbet, måndag med möten och allt det vanliga köret, men idag ska jag faktiskt skriva om nåt roligare!

Helgen var fantastisk! Första lugna hemmahelgen på länge, eftersom jag rest och haft mej och det var så skönt att inte ha nåt planerat. Fast det blev massa skoj ändå.

Fredag kväll med bästa tjejkompisarna, en flaska vin och mycket fnitter. Vännerna vid pianot, sång i många olika stämmor, hellre än bra, med hesa halsar. Ena vännens onda rygg knådas obarmhärtigt av den andra. Jag serverar kryddig soppa som får vännen att hosta och sen har vi en evighetsdiskussion om huruvida det är fisksoppa om det är skaldjur i... Det blev sent!

På den tiden jag gick i skolan fungerade det aldrig med tre tjejer - det blev alltid två mot en på nåt vis. Därför är det ännu mer fantastiskt att det faktiskt funkar nu.

Min gamla barndomsbästis och jag har minnen som bara vi delar, men den relation jag har med den nya vännen är lika bra fast på ett helt annat sätt. Dom två har saker gemensamma som inte jag deltar i, men det blir allra roligast när vi är alla tillsammans.

Hela långa, regniga lördagen slöade jag bort. Framåt kvällen ringde nya bästa vännen och tyckte att jag skulle masa mej dit och se på melodifestivalen. Jag fick lyfta mej ur soffan
med domkraft, men kom i väg till slut.

Kommer dit och hela hennes familj är där inklusive syster och mamma och huset är fullt av olika projekt. Så fort jag fått av mej skorna får jag famnen full med bebis. I köket spikas en takpanel upp mitt i matlagningen. Moster och mormor övar linedance och drar med mej i farten (och jag som har tre vänsterfötter!!) Barnen kryper från knä till knä och parkerar en stund där de får lust. Kompisen myser i soffan under en filt. TVn spelar Waterloo.

Och mitt i allt detta sitter jag och bara trivs, så ända in i hjärterötterna!

För mej som inte har någon stor, rörig och varm familj hemma är det här så ovant, men så härligt! Och så generöst av kompisen att låta mej få ta del av allt detta varma. Som om jag vore en i familjen, inte en gäst utan en självklarhet. Nån som man inte behöver underhålla, utan som bara kan få smälta in i allt som händer runt omkring.

Och på söndagen. Först en långpromenad, underbart att bara gå och gå tills benen blir tröttare än huvudet. Det känns som en mental storstädning!

Sen åkte jag hem till föräldrarna och fick middag och tillbringade resten av en proppmätt eftermiddag liggande i soffan, med en oläst bok på magen och mamma som hela tiden berättade om allt och inget. Det går liksom inte att läsa då, men det är så typiskt oss att snattra hela tiden. Det var så länge sen, vi behövde verkligen det.

Där är jag också en självklar del av en typisk familjestund. Så olika det kan vara i olika familjer, men värmen är densamma, bara lugnare.

Jag är enda barnet och har vant mej vid det här lugna hemifrån. Kanske är det därför jag själv lever ett väldigt lugnt liv? Och kanske är det därför det är så härligt att få vara del av en livlig storfamilj, just för att det är så annorlunda?

Funderar ibland - hur vill jag egentligen ha det? Kan man få bägge delarna? Kanske borde jag skaffat en stor familj med många barn för att få det där livliga som jag själv inte hade när jag var liten? Eller skulle jag orka det i längden? Jag är rätt bortskämd med egen tid, det är bekvämt att få göra som man vill och inte behöva ta hänsyn till nån annan.

Jag är så tacksam över att jag har möjligheten att få lite av båda världarna.