Jag visste det. Jag skulle inte ens ha tänkt tanken. Inte formulerat den i mitt huvud som jag gjorde när jag låg i sängen igår kväll. Att jag aldrig lär mig. Men som någon skrev när man mår bra, humöret är på topp och man har en rusig, härlig känsla i kroppen så smyger sig den där tanken fram: Tänk om man alltid kunde få känna såhär! Tänk om det håller i sig den här gången och tänk om den där down-perioden inte alls lurar runt hörnet. Men ack vad man kan bedra sig. Den lurade tydligen inte ens runt hörnet, utan var redan halvvägs inne i porten, men vad kunde väl jag veta om det. Just då, i alla fall.
Tänkte igår kväll att jag haft en så härlig helg. Precis lagom med allting, och jag hann dessutom med att dammtorka i lägenheten, och det var inte igår det blev gjort senast, kan jag säga. Lunchade med en kompis jag inte träffat på jättelänge. Och trots att vi numer inte träffas så ofta så var det skönt att märka att vi på något sätt bara tog vid från där vi var sist vi träffades. Härligt. Spenderade tid med Mr X och det var också roligt. Åt Häagen Dazs och njöt. Var på yoga och fick den där långa känslan (jag känner mig alltid en decimeter längre efter ett yoga-pass). Tillagade god paj och kände mig allmänt tillfreds med det mesta. Tills jag la mig (och tänkte att åh vad bra jag mår) och somnade. Vaknade sedan ungefär en gång i timman hela natten. Mådde sisådär och drömde konstiga drömmar. Och nu vandrar jag omkring lite som i ett töcken och känner att den faktiskt lurar runt hörnet, men jag är skicklig på att gå omvägar och försöka finta bort den. Ångest-helvete.
Men nu ska jag i alla fall äta lunch.