Jag förstod att jag var nervös intill hysterins gräns när jag klev in på vårdcentralen och (lite väl) glatt frågade damerna som satt i soffan bredvid receptionen om de satt i kö. De gjorde de inte. Då gick jag fram till den stängda luckan och tryckte resolut på ringklockan. Att det satt en sköterska därinnanför var jag nog för nervös för att se. "Oj, satt det nån där?" sa jag glatt/hysteriskt och hon såg sur ut.
Inne i läkarens rum hade jag svårt att formulera mig på ett effektivt sätt ("det här funkar inte" är inte så innehållsrikt) men jag fick fylla i ett test. Olika ämnen och under dessa fanns det påståenden i fyra grader och jag skulle ringa in det som stämde bäst in. Påståendena rörde sig från typ "Jag är nöjd och glad och älskar livet" till "Jag måste dö". Jag började fnissa när jag skulle svara på frågan om koncentration men var tvungen att läsa om frågan eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Doktorn verkade inte se det roliga i det.
Dock, trots min oförmåga att förklara mig, så scorade jag visst höga poäng på depressionsskalan och vips har jag en remiss till psykiatrin och ett recept på antidepp.
Hur känns det nu då?
Surrealistiskt. Konstigt. Knäppt. Sorgligt. Det var ju inte såhär det skulle bli. Och det ligger en förpackning Zoloft här, det kan inte vara mina. Det måste ha skett ett misstag! Hallå, livet?