Alltså, det är rätt dåligt med disciplinen nu. Jag har inte lyckats studera ett enda litet dugg på hela helgen. Jag vill ju mest sova. Jag har heller inte lyckats äta en vettig måltid sen fredag lunch. Ja, igår åt jag ju pizza men det var ju köpepizza av slajmig variant så det räknas inte så mycket. Så tanken idag är ju att försöka fixa nån vettig mat och försöka läsa lite. Hittills har jag bara drömt om falafel och tittat på pilotavsnittet av Vita huset. Tralala.
Hummus är jag sugen på också.
Har börjat läsa igenom alla dagböcker jag har på datorn. Det är minst tre nedsparade internetdagböcker sen 2003 och hemlig, privat, dagbok sen 2002. Jag läser förra sommaren då det var struligt men då jag mådde bra och kunde hantera det. Jag läser förrförra vintern när jag dock inte mådde så bra. Jag läser från folkhögskolan då jag förtvivlade över vänner och min roll i alltihop och trodde att jag skulle komma därifrån utan att ha hittat någon varaktig vänskap. Det känns skönt att jag hade fel.
Inatt drömde jag att Michael Stipe gav mig axelmassage och klippte mitt hår. Eh. Min hjärna förbryllar mig ibland.
Och så här skrev jag också:
00:05 29/5 2004
Jag tänker att egentligen mår jag ju inte så dåligt. Inte som andra. Jag skär inte upp handlederna och jag har inga planer på att slå ihjäl någon med järnrör. Även om det händer ibland att jag får svårt att andas och även om det händer oftare och oftare att jag tänker att det inte är nån mening och även om jag har tänkt att hade jag ett burk med rätt sorts piller hade jag ätit upp hela.
Men man kommer aldrig skriva om mig i tidningen. Och man kommer troligen inte att sätta igång stora sjukvårdsarsenaler för min skull heller.
Och så tänker jag att vafasen, folk har klarat värre saker än det här utan hjälp. Många går omkring hela liv med lite perioddepressioner, med trauman som är värre än de jag har, utan att ta hjälp och det går ju. Vad är det värt att jag försöker inbilla någon att just jag behöver hjälp med att förstå mig på mig själv?
Fast varje gång kommer en motfråga: Vill jag ha det så? Vill jag att det ska fortsätta vara såhär? Och svaret är ju ett klockrent och skräckslaget NEJ.
14:58 13/7 2004
Jag kom in på biblioteksutbildningen. Den som ryktas vara SVÅR att komma in på. Jag gjorde prov och var på intervju och hade ingen aning om hur det hade gått. Bra, verkar det som alltså. Det känns roligt att ha kommit in, men inte ska jag gå inte. Det känns alldeles för bra att ha börjat röra sig för att jag ska avstanna hela processen igen. Nu när jag har bestämt mig för att flytta (och i praktiken redan gjort det, jag har sovit i Uppsala tre nätter på tre veckor) upptäcker jag en smärre panik inför tanken att fortsätta bo där. Jag blir ju helt apatisk bara jag kommer dit. Jag tror att jag har gått omkring och väntat på skjutsen alldeles för länge. Nu har den kommit och jag tänker inte vända tillbaka på ett tag. Ingen av de anledningarna jag hade för att inte flytta för ett år sen känns legitima nu. Vännerna kan jag ju alltid åka och hälsa på, det är ju inte långt. Och resten känns bara inte viktigt längre. Jag är färdig.
Och har jag kommit in en gång kan jag säkert komma in igen.
Nu är det snart dags för jordgubbar och glass. Jag gillar mitt jobb.
En av känslorna har jag fortfarande kvar, den andra har flugit långtåthelvete. Tyvärr är det den minst konstruktiva som stannat kvar.
Nej. Kom igen. Action.