Vissa dagar är det bara så svårt. Som idag. Inget vill sig, allt är fel. Jag sov dåligt inatt men hade lektion hela förmiddagen. Efter skolan tvingade jag mig att stanna kvar lite fast jag bara ville därifrån eftersom jag visste att om jag gick hem så skulle det bli ännu svårare att få något pluggat eftersom jag skulle degradera till fosterställning framför teven. Eller liknande. Men jag gick hem ändå efter en stund för jag skulle ringa vårdcentralen, vilket jag inte hade något för eftersom jag skulle ha ringt en annan vårdcentral och de har inte telefontid förrän imorgon bitti. Så då borde jag väl gå tillbaka då, för jag måste läsa. Fast nu har jag ju kommit in i min kokong och jag vill inte gå ut dit där alla människor är.
It's been a bad day, please don't take a picture.
Jag upphör aldrig att förvånas över att jag efter två veckor fortfarande ser människor i min klass som jag aldrig ens sett förr. Jag är helt klart inte van vid att gå i en klass med 63 personer. Idag var det snygga tjejer med Acne- och Cheap monday-jeans och svart hår som visade sig gå i min klass och jag känner mig som tönttjejen i jämförelse. Värsta högstadiekänslan. Och det var länge sen jag kände så, men nu händer det hela tiden tycker jag. (När jag gick på högstadiet räknade jag mig aldrig själv till töntarna, men jag kunde förstå att jag kanske räknades dit. Sen började jag gymnasiet och hamnade i ett helt annat sammanhang och blev upphånglad av skolans coolaste kille (som hade långt hår och sjöng i band) efter ett halvår och det stämde så inte ihop med min egen bild av mig själv. Nå, jag tror jag har lyckats hålla upp mig hyfsat sen dess. Tills nu då.)
Jag vill äta. Äta kan man alltid göra. Äta är normalt. Jag vill ta time out också, men måste läsa tråktexter om jag ska hinna och det är såna här dagar jag ångrar att började plugga igen.