Självkänsla

Lustigt egentligen, hur länge saker sitter i.
Under hela skoltiden fick jag så gott som dagligen höra hur ful och äcklig jag var, och vare sig man vill eller inte börjar man tro på sånt efter ett tag...
Sen när jag blev vuxen lyckades jag jobba mig upp till en grundnivå av "helt ok" med vissa bra dagar av "fan, jag är riktigt läcker!".
Ändå har jag svårt att tro att spontana komplimanger är annat än ironiska lustigheter avsedda att få polarna till den som ger den att skratta rått. Åtminstone om de kommer från helt främmande människor.
Som igår då jag, med skitigt hår gömt i keps och en smutsig om än snygg Tshirt, gick förbi ett gäng invandrarkillar i 20årsåldern och den sista jag passerar tyst, så att bara jag hörde det, sa "Vad du var snygg."
Det enda som fick mig att ens tvivla på att han var ironisk var att han enl mina erfarenheter i så fall borde ha sagt det högt så att hans polare kunde skratta. Sen blev jag nästan arg på mig själv som inte kan skaka av mig all gammal skit och bara ta emot en enkel komplimang, vare sig jag är oduschad eller inte!!

------------------------------------------------------
I övrigt är jag tillbaks i Malmö och än så länge känns det rätt ok, även om det är för långt till Sthlm. Det är inte Malmös fel att det ligger så långt bort liksom. Det är en trevlig stad, och jag kommer sakna att inte återvända hit när skolan är slut. Lustigt det där, Lund saknar jag inte ett dugg trots 2½år där. Skulle vara botaniska trädgården och de dignande plommonträden i Landsarkivets trädgård då, men annars... nä.