Höst, vemod och nystart

Hemma igen. Fortfarande lite svajig under fötterna efter X2000-tåget - jag blir alltid så åksjuk när det kränger, usch! Men nu är jag som sagt hemma igen till slut. Välbekant men ändå så främmande. Luften luktar annorlunda här, är varmare och saltare på nåt vis.

Jag har bara varit borta i en dryg vecka, men jag går in i lägenheten med ovana ögon, får gå runt och bekanta mej med mina saker igen. Javisst ja, duschhandtaget känns annorlunda, hittar muggarna i skåpet, återupptäcker det självklara. Jag plockar upp ur väskan, kollar igenom posten, vattnar blommorna. Det har vuxit på balkongen, rena djungeln. Allt är sej likt, men jag är en annan. Främling i mitt eget hem första kvällen, innan jag landar i vardagen igen.

Men åh vad det ska bli skönt att sova i min egen säng! Jag ska sträcka ut mej, spreta med armar och ben och återta mitt utrymme. Vifta med alla tårna och inte känna väggar nånstans! Ah! Och samtidigt är det så ensamt och ödsligt. Efter att ha knuffats med min käraste vän i en liten trång etta känns det som att det ekar här inne!

Imorgon ska jag upp och jobba igen. Klockan ringer 07.00! Dags att vända tillbaka tiden igen. Vill inte!!! Ylar mot fullmånen, kämpar för friheten, men semestern är slut.

Hur gör man för att hålla kvar känslan? Jag mår så himla bra just nu efter att ha laddat i Stockholm. Alla gamla vänner, stan med sin rytm och frihet, jag känner mej lycklig och stark där. Tuffare, osårbar och självklar. Behöver inte be nån om lov eller ursäkt, jag får vara mej själv, bara finnas, skrota omkring och må gott.

Sovmorgon, pizzamiddag, videofilmer. Suttit på cafe och druckit cappuccino och löst sudokus på löpande band! Jag har fått totalt pippi på sudoku förresten. Kastar mej över Metro och City och skriver siffror, suddar, svär och så, till slut, stämmer det! Triumf!

Jag vill inte behöva spela roller igen, som jag gör på jobbet för att försöka inbilla mej och de andra att jag passar in. I Stockholm ger jag tusan i vad folk tycker och just därför funkar det. Denna veckan har jag varit ung och oansvarig tonåring igen. Sluppit prestera och organisera. Visst, det måste bli vardag igen nångång, men jag vill ha med mej känslan av att vara levande. Våga vara hela mej själv när jag kommer in på jobbet. Gå med rak rygg och stolta ögon. Håll kvar känslan...