Men helt seriöst, man ska aldrig slappna av. Idag, just idag, började jag känna att jag kanske kan ta det lugnt med lägenhetsnojandet. Och det var ju dumt. På studentbostads-sidan kan man se vilket antal sökdagar den personen har som ligger först i kön på lediga lägenheter. Jag bokade de fyra centrala ettor som fanns och rätt kvickt så bokade någon annan med mera dagar tre av dem. Men jag har fortsatt stått först på den fjärde. Så ja, tänkte jag idag, det kanske funkar det här. Så kommer jag hem och så har någon med EN (1) ködag mer än mig ställt sig före. GAAAH. Naturligtvis är det möjligt att jag fortfarande kan få någon av dem, men nu har jag tappat kontrollen: jag vet inte hur jag ligger till. Så nu har jag även bokat en etta lite utanför stan, i ett område jag har bott i förut och som är äckligaste jävla studentgettot som jag inte vill tillbaka till. Men jag måste bo. Och jag vill bo själv, helst.
Och jo jag överreagerar säkert, och det ordnar sig säkert men jag avskyr att inte veta och jag avskyr att på grund av att man är student ska man inte ha någon framförhållning alls. Det är knappt en månad till jag börjar och jag måste säga upp bredbandet här och börja förvarna flytthjälpar och framför allt mentalt ställa in mig på att flytta och jag har ingen aning om var jag kommer bo och jag är trött på osäkerhet, det ger mig bara panik. Klart det ordnar sig men jag behöver få skrika av mig lite.
I övrigt har jag lagat mat och det var bra gjort av mig. Annars jobbar jag och när jag inte jobbar ligger jag i sängen framför tv:n med datorn på magen och så har jag ju gjort i ett par år nu och det funkar ju inte och inte är jag nöjd men jag har inte ork att göra något annat riktigt.