Aouh. Jobbigt. Helgen var blä bortsett från några timmar i lördags kväll. Igår var jag bara oerhört ledsen och vid något tillfälle grät jag så att det nu känns som att jag har ett blåmärke vid ögat. Vilket jag inte har, tur nog. Det hade varit jobbigt att förklara ("nej, jag har inte varit i slagsmål"). Det var jobbigt att vara ensam men ensam var jag, fram till igår kväll då jag (trött as hell) joinade Nina och co framför dålig film. Co kan inte ha fått någon särskilt positiv bild av mig eftersom jag sa kanske tio ord på hela kvällen och jag brukar ju kunna vara social och trevlig av mig men nu ville jag mest bara gosa med katterna.
Jag fascineras över att jag aldrig upphör att känna mig som 12-åringen som inte får vara med.
Jobb nu och jag är trött och ur humör. Jag vill fortfarande inte vara ensam med mig själv men jag lär ju få vara det ändå (och där tänker jag på Jazz text om baksidan av singelskapet som jag definitivt kan relatera till även om det oftast inte är i de praktiska detaljerna jag saknar någon, utan just vid såna här tillfällen - bara att ha någon i närheten).
Sen får jag mail av fina vännen med massa förslag involverande Allsång på Debaser och inflyttningsfest - allt just den helg då jag ska åka upp till föräldrarna och gå på RHAPSODY IN ROCK. Det var en asdyr julklapp från bror med sambo till hela familjen så det är klart att jag måste gå och det kan säkert vara småtrevligt men det är ju så typiskt! Ifjol var jag sur för att jag missade Jakob Hellman för att jag var tvungen att vara med på den där jävla Diggiloo-turnén och nu är det några förbaskade schlagersångare som förstör min indie-cred igen (inte för att jag nånsin har haft nån indie-cred men ska det fortsätta såhär lär jag aldrig få nån heller, haha). Nåja, sånt är väl livet.
Äsch. Fan. Nej jag vill inte riktigt vara med.