Jag skulle vilja ha någon i mitt liv som kunde se och förstå och vara nära och inte väja för de svåra sakerna. Men jag klarar inte av att vara den personen själv. Jag väjer för det svåraste. Sätter händerna för öronen och sjunger "lalalalala". Vill inte, vägrar, känna ansvar för någon annans liv. Smiter undan.
Jo, det gör mig ledsen att jag inte orkar. Samtidigt som jag ju känner att jag inte orkar, jag måste orka mig själv.
Och nej, det finns ingen annan som begär de här sakerna av mig, det är jag som begär det av mig själv. Och jag som gör mig själv besviken.
Det är så mycket jag inte orkar med.
Och jag är rädd att jag förlorar männniskor om jag distanserar mig. Jag vill inte förlora fler människor. Jag önskar beständighet.
som du kanske har förstått, jag är hos dig igen
jag försvann ett tag på vägen men jag saknar dina sinnen
det har varit tungt och grått, jag är frusen än
det här livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
som du kanske redan vet, jag är oslagbar
jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder
du är sval, sen blir du het. du har känslorna kvar
dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer.
Öns alla kids hänger utanför mitt fönster om kvällarna, och det önskar jag att de inte gjorde. Åtminstone kunde de lämna de flashiga mopparna hemma.
Jag är i en massiv Winnerbäck-period (och ibland gör det bara så ont i hjärtat).
Jobb imorgon. Sova nu. Har inga fler ord.
kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?