Det spelar fan ingen roll hur många gånger jag ser Garden State, jag reagerar likadant varenda gång. Och det har egentligen inget med huruvida filmen är bra eller inte (vilket jag tycker att den är) utan den triggar något, trycker på någon punkt, tangerar något som gör förjävla ont. Jag har sagt något svävande om att det är "det där förlösande, liksom" när jag försökt förklara. Men det är klart att jag kan säga det bättre än så. Det finns någonting i allt pratet om "I'm 26 years old and I've been so fucking numb to everything my entire life." Och "this is it, and I realize this is all there is" (förmodligen inte ordagranna citat). Och så den där kärlekshistorien som liksom är så oskyldig och fin och riktig och oinriktad på sex. Det låter banalt men varje gång känns det som att det fullständigt sliter sönder mig.
Jag känner mig som Andrew Largeman fast utan mediciner att sluta med och utan någon räddande Sam-ängel i sikte. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte leva så. Men jag vet inte vad jag ska göra.
Och det gör mig ledsen att jag är så lättstött och tar allting personligt när jag vill vara en stabil och trygg vän som man kan vara rak och ärlig emot och som förstår och inte blir förtvivlad och övertolkar allting till det värsta tänkbara. När en vän berättar hur mycket vännen tycker om en annan vän vill jag inte att min första reaktion ska vara att undra om vännen någonsin säger eller tänker samma sak om mig. Jag vill inte vara osäker och ynkig och krävande. Jag vill vara självklar och stark och kunna låta saker bero. Inte behöva få för mig att allting handlar om mig. Inte bli självömkande.
Och det här blev säkert alldeles för utlämnande.