Äntligen!

Vissa saker är så hopplösa att ta tag i. Dom ligger där och blänger på en som ett dåligt samvete - småsaker oftast, som inte alls är särskilt jobbiga eller tar tid, men som ändå alltid lyckas hamna längst ner i högen.

Idag har jag betat av dom, en i sänder! Ringt massa telefonsamtal och kollat upp och fixat småsaker mest. Sånt där som inte är bråttom, men borde göras ändå. Det tar ju ingen tid egentligen! Jag älskar känslan av rent skrivbord.

På sätt och vis är det ju skönt att kunna känna sej duktig över så lite. Nöjd och belåten och avslutad! Men vad är det för livsfilosofi egentligen? Skynda mej att göra färdigt allt så jag kan vara ledig och... vaddå? Hinner jag nånsin fram till det där perfekta läget när allt är avklarat - då är det ju tomt?!

Jag är alldeles FÖR nuftig! Olidligt väluppfostrad! Ät upp maten innan du får efterrätt! Gör färdigt läxan först innan du går ut och leker!

Ibland blir jag så avundsjuk på människor som kan sitta i ett rörigt rum och spela dataspel i timmar och inte känna dåligt samvete för att dammråttorna har kapplöpning över golvet!

Hur botar man präktighet? Finns det medicin mot sånt?