Ösregn och vårkänslor

Ibland är det skönt när det ösregnar. Då har man en utmärkt anledning att stanna i sängen hela förmiddagen och inte göra ett skvatt. Skrota runt och småpyssla i fred och skylla på vädret när man inte har lust att hitta på nåt. En totalt meningslös lördag, en härligt bortslösad ledig dag framför dumma filmer på TV. Och ändå har jag massa ingenting kvar att göra!

Nu har det slutat regna. Går ut på balkongen i skymningen. Luften luktar nytvättad, full av vårdofter. En koltrast kvillrar borta i parken. Jag grips av vemod. Orkar inte ta in allt det vackra ensam.

Minns min gamla balkong i Stockholm. Höstkvällar när jag följde med min kärlek ut och vi stod där och frös och tittade på stjärnorna. Improviserade fikastunder med grannen. Min nya balkong är större och finare, men jag känner mej ensam. Det är inte lika roligt med en ensam balkong.

Funderar på om välståndet egentligen är den största källan till ensamhet. När man inte längre behöver dela saker med varandra. Livet blir bekvämare och mer praktiskt, men fattigare på möten.

Längtar efter att bli förälskad igen. Känna mej levande! Sabla vårkänslor!