Igår jobbade jag fem timmar och så hade jag mensvärk och poppade värktabletter också så när kvällen kom var jag lagomt sömnig (det var förmodligen mest mensvärkens fel), så jag sov som en liten stock inatt fram till sjutiden då jag vaknade av 1. mensvärk; 2. en jättehumla som på nåt sätt tagit sig in och nu ville ut igen; 3. några sorts vitvaruinstallerare som parkerade utanför mitt fönster; 4. någon okänd granne som spelade hög musik. Det var första gången jag störts av musik i det här huset, enda gången jag överhuvudtaget hört något var när
Nina spelade
Kaisers chief härom veckan, och nu var det inte Nina för även hon väcktes av det (och trodde det var jag) och nu är vi förbryllade för vi är bara omgivna av gamla tanter annars.
Nåja, sedan jag klev upp vid tio-tiden har jag (och nu blir det uppräkning):
snabbduschat
klätt på mig (i pyjamasbyxor och fultröja)
bäddat sängen
ätit frukost
internettat
tittat på senaste Scrubs
Och nu har jag tittat klart på Scrubs och kör min soft-playlist i iTunes och ligger kvar i sängen på rygg med datorn på magen. Jag tittar på den stora tvätthögen som vill vikas och jag är ganska kissnödig men jag har ingen lust att resa mig. Jag funderar lite på mitt psyke och hur helt ologiska, destruktiva tankar (såsom: "alla hatar mig, faktiskt, verkligen, och det är nog en jättebra idé att klippa av mig allt hår, eller katapulta mig från Hypodea, eller eller eller [ insert valfri självdestruktiv handling ]") vissa dagar ter sig som riktiga sanningar och att jag är rädd för att de smittar av sig på mitt vanliga jag. Och jag vill inte vara sådär osäker och nojig för jag irriterar ihjäl mig på människor som är så och är jag så själv så vet jag inte om jag vill stå ut med mig.
Fast nu har datorn värmt upp mig alldeles för mycket och jag måste gå på toa och på vägen kommer jag bli anfallen av tvätthögen och om ni inte hör av mig på några dagar så bryt er in i min lägenhet och leta under kläderna på golvet.
I skipped the part about love.
It seems so silly and low.
R.E.M - Low