Med ljuset återvänder humöret

Jag kom att tänka på det häromdan när jag pratade med nån, minns inte vem - men det var när jag pratade med nina lite senare som jag reflekterade över det: jag har börjat må bättre. Jag SER saker i min omgivning igen, världen består återigen av en massa små detaljer, inte bara ett gytter eller fasader/kulisser. Jag lägger märke till hur folk omkring mig mår och förändras, jag ser saker som händer på stan, reflekterar över saker och samband. Det är som om världen plötsligt fått lite djup igen och det är skönt. Samtidigt lite skrämmande, för jag hade liksom ingen aning över att min värld varit platt, det blir inte tydligt förrens när jag tittar tillbaka. Men det är väl som det ska vara - man tar in så stor del av världen som man orkar med för tillfället liksom.

Gråten finns fortfarande där, och jag bölar över fåniga saker som TV-program, men det gör inget. Det får vara så.

Bäst av allt är att vakna upp till insikten att jag är KÄR! Att verkligen orka ta in det igen. Inte bara veta utan verkligen känna.
Och på tal om älska - insikten att jag snart är på mkt bekvämare avstånd till flera av mina vänner. Jag blir nästan (äh, vadå NÄSTAN!?) tårögd av hur omtyckt och efterlängtad jag känner mig - vad är väl närhet till Möllan kontra vänner inom max en timmes avstånd? (Det är ungefär det enda jag kommer sakna från Malmö - mina helgturer bland billiga tyskimportprodukter. Måste hamstra choklad imorgon. KAN man ens hamstra choklad? Knappast. Frossa choklad snarare. Men det är inte fel det heller. *mohahahaha*)

Nu tänker jag lägga mig i sängen och somna till startrek som vanligt. Efter att först ha gråtit en skvätt över att jag mår bättre(?).
Konstig är vad jag är.