borta

Ibland gör man sitt bästa utan att det är tillräckligt.

Efter en natt med en helt apatisk råtta i sängen (hon låg inlindad i en handduk på mitt bröst, eller vid min sida, beroende på hur jag låg) som knappt verkade ha några sväljreflexer ens - så jag fick inte i henne många droppar vätska under natten - åkte jag till veterinären imorse.
De öppnar åtta men svarar inte i telefon förrens kvart över så jag kunde lika gärna åka dit på en gång liksom.
Fick en akuttid direkt när veterinären kom kl9 - men sen kom nåt emellan så jag fick vänta kanske en halvtimme. Kallt som fasen i undersökningsrummet. Pi låg i min mössa, inlindad i fleece och en strumpa.

Veterinären kom, och konstaterade samma som jag egentligen redan visste - visst kunde vi försöka vätska upp henne och få i henne antibiotika men det skulle troligen inte göra nån större skillnad.

*gråter*

Jag var visserligen rätt säker redan när jag åkte dit att jag skulle komma hem utan pi, men det gör lika ont vare sig man är beredd på det eller inte.
Hon reagerade lite på sprutan i magen, men det var antagligen mest reflexer - precis som hon lekat och tuggat tänder under natten och putsade sig lite på nosen ibland.

Jag försöker intala mig själv att jag gjorde allt jag kunde men kan inte låta bli att gräma mig över att jag alls opererade henne. Visst, hon hade säkert inte klarat sig så mkt längre, med tanke på hur lite reserver hon verkat haft - men hon kunde fått bli gammal och långsam i sin egen takt och knölen HADE kanske inte växt mer och gett henne mer besvär.
Men vad spelar det för roll nu - hon är borta.
Jag försöker minnas henne som den där skygga men otroligt nyfikna person som hon var, den som alltid kom på ett sätt att ta sig upp dit hon inte fick vara, och som helt enkelt klättrade upp för ens ben när hon ville ha kontakt - oavsett om man hade byxor på sig eller inte. Men just nu är den enda bilden som finns i mitt huvud det där ynkliga lilla knytet i min säng, alldeles kladdig runt munnen av näringslösning som hon inte lyckades svälja, och som slutligen inte ens reagerade om man nöp henne. (och gud vad jag tyckte synd om henne i onsdags när jag klämde hennes svans i dörren, så hon skrek - jag hade gett rätt mkt för den reaktionen imorse)

Så här borde hon bli ihågkommen: