Nu har vi varit hos veterinär

Pi var inte ett dugg charmad av att bli klämd på magen av en främmande människa - hon avskyr tillräckligt när JAG gör det men hon avhöll sig från att kissa ner veterinären. Det sparade hon till mig när vi var på väg till bussen hem.

Veterinären var osäker på om det verkligen är en tumör, den känns inte riktigt som en vanlig juvertumör som är de vanligaste på råttor. Å andra sidan känns den inte som en varböld heller - en annan vanlig knöl på råttisar. Hon undade om det kunde vara en svullen lymfknuta men inte heller det kändes det som och spekulerade i om det möjligen kunde vara bråck - som INTE är vanligt på råttor. I vilket fall var hennes lösning att öppna och titta efter.

Jag kan inte låta bli att vara lite tveksam. Pi uppvisar inga ålderstecken än så länge men hon ÄR ändå snart två år gammal. Klarar hon en operation? Å andra sidan, ska hon opereras är det ju lika bra att göra det på en gång, innan knölen får chansen att försämra hennes allmäntillstånd. Men jag känner att jag måste få vela några dagar, hålla ögonen på pi och se hur hon mår (jag övertolkar redan allt - blev jättenervös när hon bara sov på vägen från veterinären t.ex. Tro fan det, bli uppsliten från middagsluren för en sån jobbig upplevelse, klart man är trött efteråt! Och hon har hoppat fumligare några dagar, men det kan ju vara att knölen är lite i vägen, kombinerat med nyklippta klor och således sämre fäste. Om de bara kunde prata, dumsvansarna!), se om knölen ändras något.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Även om man hela tiden vet att råttor inte är långlivade, kan man inte hela tiden gå omkring och tänka på att ens egna kommer dö snart, oavsett hur många andras råttor som dör. Men en del råttor vinner ens hjärta mer än andra - Vickys Bu var en sån råtta. Jag trodde aldrig att jag skulle gråta över någon annans råtta men jag hade fel. Jag har varit ledsen för vänners förlust tidigare, men inte över själva råttan - de TAR ju slut liksom. Men sötaste lilla råttbollen Bu hade personlighet nog att charma folk som inte ens hade träffat henne, så det är klart att jag som visserligen bara träffade henne en gång men då lyckades provocera henne till att hugga Erik i fingret (hehe - oops) blir berörd.
Att det dessutom händer vid ett tillfälle då mina egna djur dödlighet är så tydlig gör det givetvis inte bättre.

---------------------------------------------------------------------------------------------------
VG på pixelteoritentan förresten. Men nåt annat var det väl ingen som trodde... =/ Vet inte hur ASP-kursen verkar än. Den ena föreläsaren var hemma idag för han var bakfull - pluspoäng för ärlighet i alla fall - och hon som var där var snabb och lyssnade dåligt på våra önskemål (men efter några påpekanden gick hon med på att man faktiskt KAN byta typsnitt och storlek på koden så att den faktiskt inte bara syns för dem som sitter närmast. Dessutom pratade hon med rätt liten teckenstorlek oxå...).
Men det blir säkert bra. Eller nåt.