Födelse och död

Ibland är det som att livet gör allt för att visa sin storhet. Det har varit en förunderlig helg.

I fredags fick en av mina bästa vänner en dotter. Jag var där och hälsade på i eftermiddags och fick hålla det lilla knytet. Hon har inte ens ett namn än, två dagar gammal, sov i min famn. Och hjärtat fylls av ömhet och jag blir nästan rädd - tänk om hon går sönder... Jag har aldrig sett så söta tår!

Igår dog min farmor, 90 år gammal. De ringde från sjukhemmet på morgonen och jag följde med mina föräldrar dit. Pappa gick iväg en liten stund för att äta nåt, farmor var lite orolig och fick lite morfin. Vi pratade med henne, hon förstod, men orkade inte prata så mycket, sa bara ja och nej. Hon slumrade till och plötslitg hörde jag att hon andades långsammare, 10 minuter senare bara slutade hon. Jag satt bredvid och höll hennes hand. Det kändes också stort och fullt med ömhet.

En vän som jag ringde sa att LIV definieras som "nåt som kan dö". Jag tror att KÄRLEK kan definieras som "nåt man sörjer när det försvinner".