...men det ordnar sig nog

Att påstå att allt är bra just nu vore en klar underdrift. Jag mår helt ok emellanåt, skitdåligt andra stunder. Inga marginaler. Gårdagen var nästan rakt igenom skit, hur mkt jag än försökte att koncentrera mig på det som ändå är positivt.

Idag har varit lite bättre. Tillbaks i vardagen, allt är kvar precis som vanligt.
Började en ny kurs, pixelgrafik. Efter en timme var jag mer än lovligt understimulerad och jag talade om för föreläsaren att han inte kommer se mig under resten av veckan. Han försökte vara lite lustigt och föreslog att jag skulle hjälpa honom istället. Visst, om jag får halva din lön svarade jag - plötsligt tyckte han att jag inte behövde komma på föreläsningarna. *tsssss*

Gick och handlade mat, och lite billig choklad på Netto. Kom hem, lagade mat och upptäckte att mikron var hur äcklig som helst - vitsen med locket har uppenbarligen helt undsluppit rumsgrannen. Så klart är hon inte hemma, och går tidigt på mornarna, så jag skrev en lapp - och blir ännu grinigare över att jag blivit en lappskrivande gnällkärring - där jag bad henne avlägsna sit klägg från min mikro. Och marginallös som jag är så var det tillräckligt för att vända en överkomlig dag till skit och hur lite jag än VILL gråta kan jag inte låta bli för just nu ÄR världen lite jobbigare än vad jag orkar med.

Men vad har man för val liksom? Klart jag måste orka. Vanliga människor orkar med distansförhållanden, krassliga husdjur, dåligt med pengar, blankettångest, missade bussar, nerskitade kök och långt värre saker.
Så det ordnar sig nog. Jag VET att det kommer kännas bättre så småningom, men kan det inte göra det SNART!?

...den där chokladen tog slut förresten, tröstuppäten.
Typiskt.