Lööööv, damn it!

För fyra månader sen idag hittade jag hem. Jag visste inte ens att jag var vilse.

Fyra månader sen. En av de där apvarma veckorna i somras. Dan innan hade jag kommit till Sthlm efter att ha hälsat på Paula i Uppsala. Fikade med Henrik - glass och kaffe på Söder - och efter det skulle jag träffa Erik, som jag lärt känna helgen innan. Jonas tyckte jag var knäpp: låt bli killen, visst, du är intresserad men vad ska du göra, dumpa Lars för nån helt främmande snubbe du råkar ha en flört med? Nä, knappast va?

Egentligen skulle jag sovit hos nina men hon hade åkt hem till Kiruna så jag sov hos Erik, även om jag tvekade både en och två gånger. Hade ställt in mig på att sova i soffan (vilket inte hade varit nåt dumt val, det är en mycket bekväm soffa) men så somnade vi bägge två i sängen och när jag vaknade nån gång under natten kändes det inte som nån idé att flytta sig. Jag låg ju bra där och sova är ingen synd liksom.

Så kom den där dagen då, för exakt fyra månader sen. Hångel, en sen frukost i Södertälje, besök på Tom Tits Experiment. Fullt med insikter jag inte ville se förrens långt senare. Den tydligaste YTTRADE jag t.o.m den dan, även om det tog ett tag innan jag insåg sanningshalten i den:
Jag skulle vidare till Jonas på eftermiddagen men hade svårt att komma iväg. Han ringde ett par ggr, andra gången föreslog han att jag skulle komma till honom nån annan gång istället, jag ville väl hellre stanna hos Erik?
Nä, jag ska härifrån, sa jag bestämt. På Jonas fråga varför svarade jag
För att tar jag mig inte härifrån nu kommer jag aldrig härifrån.

Jag såg det.
Jag visste det.
Jag hade hittat hem.
Det var bara det att jag behövde en månad för att våga inse det.

Jag har börjat fatta det nu, jag är mest förundrad över alla faktorer som oberoende av varandra ledde hit som om det inte fanns nåt annat i världen.

Om det är det här som är kärlek, vad har allt hitills varit?