Idag lämnar han landet. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det faktiskt är. Han kanske sitter på planet just nu? Eller så är han redan framme? Undra om han fick med sig all packning? Vid telefonsamtalet i måndags hade han i alla fall fått med alla saker till huvudstaden, och det bådar ju gott även för fortsättningen.
Jag vet inte hur jag känner inför det faktum att han nu faktiskt åker bort. Längre bort än vanligt. Jag kommer såklart att sakna honom, men det känns också skönt. Lite ro i själen, på något konstigt sätt. Tid att tänka. Tid att reda ut saker och ting.
På ett helt annat plan tror jag också att hans beslut att resa bort ett tag är bra. Han verkar behöva det. Kanske främst tiden. Fast man vet ju inte hur utfallet kommer att bli.
Det är heller inte så att han försvinner från jorden yta. Jag hör av mig när jag kommit på plats. Bra. Hade liksom inte förväntat mig det, men vad skönt att höra att han säger det. Vi kommer att ha kontakt. Är det något vi lyckats med genom åren så är det att ha kontakt. Och det har varit både bra och dåligt. Vi är som magneter.