Stressigt på jobbet, hysteriskt mycket att göra och då passar ett gäng på att bli sjuka förstås. Men jag bör inte klaga, jag trivs egentligen när det är så (bortsett från att det ringer hela hela tiden och är flera i kö. Det är stress man inte kan komma ifrån). Jag blir tokeffektiv och betar av saker i rasande fart. Annars tror jag alltid att andra får mycket mer gjort än jag, men nu har jag tittat lite på statistik och insett att det nog inte är så. Snarare får jag mycket gjort. Dessutom är jag trevligare än vissa andra också (varför ska jag vara tvungen att sluta just när jag verkligen börjat trivas och dessutom inser att jag har något att tillföra? Det är orättvist att vissa har fast anställning och jag är vikarie, när jag är bättre än dem. Känns det igen?).
Om en dryg månad är jag arbetslös verkar det som och jag är det någonstans jag är ineffektiv så är det i jobbsökandet. Och söker jag inte jobb borde jag söka ny bostad för det är nog inte tillrådligt med den här hyran och a-kassa. Dessutom vet jag ju inte hur länge jag får bo här. BUÄH. Jag skulle trivas jättebra här om jag visste att jag fick bo kvar och hyran var sisådär en tusenlapp mindre åtminstone. Och så om jag fick ha kvar mitt jobb. Jag gillar ju mitt jobb, varför kan jag inte får vara kvaaaar? Ynk.
(Och förresten, brasklapp till Leaves: jag har tänkt säga att en liten stuga låter ju helt fantastiskt, men det skulle ju låta så fel med tanke på hur min nuvarande bostadssituation beror på att du hänger i Falun. Men det LÅTER verkligen jättefint. Jag skulle vilja ha en liten stuga.)
Det ordnar sig. Det gör det ju alltid. Men jag vill ju inte kliva tillbaka till ett tråkigt försörjningsjobb igen. Det är inte särskilt kvalificerat det jag har nu heller, men ja, jag trivs. Och det tangerar iaf min utbildning.
Jag tror inte att det var det här det skulle handla om idag riktigt. Men nu gör det det ändå. Jag tror att jag egentligen skulle skriva om en dröm jag hade inatt om den gamla (obesvarade) kärleken och hur bra och skönt det ändå känns mitt i alltihop att det finns någon som inte har tappat lystern kring sig. Det hände aldrig något, och det är förmodligen därför.
Kanske ska man flytta till Borås ändå. Eller upp till hålan där det iaf går att få ett förstahandskontrakt (det finns inget socialt liv och inga jobb, men vafan).