Efter att sakta ha gått uppför den breda stentrappan står jag så framför dörrarna. Det är två stora, pampiga dörrar i mörkt trä som nästan kan liknas vid portar. För att öppna dessa dörrar måste jag använda båda händerna. En för varje dörr. Dörrarna glider inte upp lätt, utan jag måste verkligen använda en hel del kraft för att dra dem mot mig.
Det är ljust i salen. För det är en sal. En stor sal. Om någon skulle göra entré i den andra änden av salen skulle jag till en början inte kunna avgöra om det är en man eller en kvinna. Jag skulle behöva gå närmare för att kunna urskilja detta. I taket hänger kristallkronorna på rad, väggarna pryds av enorma målningar med guldramar och golvet är minutiöst blankpolerat. Man skulle kunna tro att jag befinner mig i stadshuset i Wien.
Jag börjar sakta röra mig in mot salens mittpunkt. Väl framme stannar jag upp och kisar upp mot kristallkronorna. Jag väntar. Väntar på att taket liksom ska öppna sig. Och så plötsligt händer det. Det börjar falla ner konfetti i mängder på mig. Sakta nersinglande kaskader av konfetti som lägger sig som ett mjukt täcke över det blanka golvet. Det fastnar konfetti i mitt hår och det lägger sig konfetti på mina axlar. Och på fötterna. Jag försöker titta upp men få ideligen blunda för att denna nersinglande konfetti landar på mitt ansikte och i mina ögon.
Den färgglada konfettin faller nästan ljudlöst. Den landar mjukt varthän den faller. Inget kommer till skada. Varken konfettin eller det som den landar på.
Så är det plötsligt över. Konfettin har slutat falla och kvar står jag och betraktar.
Efter en stunds betänksamhet lämnar jag den stora salen och går ut i den kalla natten. Väl utomhus biter den skarpa kylan tag i mina kinder när jag går ner för stentrappan. Den kalla luften hinner inte värmas upp innan den når mina lungor. Det är alldeles mörkt ute, men trots att jag i normala fall är tämligen mörkrädd så skrämmer inte det här mörkret mig. I stället omhuldar det mig, på något sätt. Även om kylan kan upplevas som bister.
Efter en stunds tystnad hörs så en smäll i natten och den mörka himlen lyses upp av de mest fantastiska fyrverkerier jag någonsin skådat. Den första smällen återföljs av ytterligare en smäll, och ytterligare en, och ytterligare en
Och i samma takt färgas himlen med färgsprakande fyrverkerier. Visst hoppar jag emellanåt till av rädsla. Att det smäller så högt är inget jag är van, men ändå kan inte den rädslan få mig att sluta mina ögon. Fyrverkerierna är helt fantastiska och fascinerar mig. Så intensiva, så fulla av liv, så
Som ingenting jag sett förut. Men också nyckfulla. Och kan vid ett felaktigt användande eventuellt skada någon. Men ändå. Färgerna! Intensiteten! Och detta ihop med den bitande kylan! En kyla man inte kan ignorera.
Så kommer jag att tänka på den sakta nedsinglande konfettin. Också glittrande. På sitt sätt. Fast inte lika intensivt och nyckfullt. Men definitivt ofarligt. Eller? Och så är det ju varmt inomhus. Fast å andra sidan kan man ta på sig varma kläder.
Jag går upp för stentrappan igen. Jag lägger mina händer på dörrarnas handtag, men tvekar.
Ska jag gå in igen eller stanna utomhus?