Myror i byxorna

Det brukade alltid mamma säja när jag var liten, rastlös och inte kunde sitta still. Myror i byxorna. Det är inte så dumt faktiskt, det är ju så det känns.

Jag sitter på jobbet och borde jobba, naturligtvis - det är ju själva idén med det hela. Jag har saker att göra, det ligger en liten hög här, men det är inte saker jag har lust att göra - i alla fall inte just nu. Hmmm, så jag sitter och funderar istället.

Tankarna gör långa färder ut i det blå. Filosofiska små grubbel och diverse ostrukturerade virvelvindar i hjärnans bortre vrår. Kanske borde ringa den där gamla vännen jag inte har pratat med på ett tag... eller kanske borde bo nån annanstans, leva nåt annat liv... vore kul att resa iväg nånstans...

Nu snöar jag in på dom riktigt djupa frågorna. Vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Fattas nåt viktigt? Hur ska jag göra nåt åt det då?

Vad tycker jag egentligen gör livet värt att leva? Små stunder av lycka. Att samla mina vänner kring ett stort köksbord. Bra böcker. Djupa samtal. Ett gott skratt.

Men lever jag så? Njaee... kanske ibland.

Ska jag säja upp mej från jobbet och starta ett vandrarhem i Spanien? Eller åka jorden runt? Blir jag lyckligare då? Eller..... nja, egentligen trivs jag ju rätt bra på jobbet och jag har ju precis flyttat och orkar nog inte bryta upp igen så snart. Jag borde väl stanna här ett tag i alla fall och göra klart det jag har påbörjat.

Så jag samlar ihop mina spridda tankar, biter ihop tänderna och ger mej katten på att nu, minsann, ska jag göra lite nytta! Tills nästa gång mina rastlösa kryp börjar sätta myror i huvudet på mej.