En person i min bekantskapskrets flyttade många mil bort i början av sommaren. Vi har egentligen inte varit så bra kompisar, men så länge hon bodde här i stan så umgicks vi en del, fast kanske mest på hennes villkor; det vill säga att när de personer som hon helst umgicks med inte hade tid att umgås med henne, alternativt var bortresta, så aviserade hon att hon gärna ville spendera tid med mig. Jag umgicks gärna med henne när jag hade tid och lust, men har aldrig betraktat henne som en riktigt nära eller god vän, eftersom hon dels använde mig som en reserv-kompis (och det var rätt tydligt) och dels uppenbarligen inte kunde bevara hemligheter (saker jag berättat för henne i förtroende, och som sedan andra personer också helt plötsligt visste, utan att jag berättat det för dem
). Nu har denna person som sagt var flyttat, och av någon anledning har jag under sommaren haft dåligt samvete för att jag inte hört av mig till henne. Å andra sidan har hon heller inte hört av sig till mig, men på något sätt känns det som om jag tar på mig ansvaret för att vi inte längre hör av varandra. Och som sagt så är det heller ingen person som jag känner att jag absolut måste ha kontakt med, men ändå så känner jag som jag känner. Nåväl. För ett par dagar sedan dök det upp ett mail från personen i fråga, och jag tänkte att vad trevligt att hon hör av sig ändå, och hon ursäktade sig för att hon inte hört av sig under sommaren och så vidare. Naturligtvis får jag då dåligt samvete för att jag inte hört av mig sedan början av sommaren
I slutet av mailet visar det sig att det dock inte är ett artighets-mail ändå; personen ber mig om en tjänst (en tjänst som jag lätt kan åtgärda, men ändå) och plötsligt tänker jag att om det inte vore för den här tjänsten så skulle hon inte ha skrivit mailet. Och ändå sitter jag här och har dåligt samvete!
Jag vet inte om alla förstår vad jag menar. Det jag med ovanstående scenario försöker berätta är att jag ofta tar på mig något slags världssamvete och får dåligt samvete för saker och ting som jag egentligen inte borde ha dåligt samvete över. Det krävs en del tankegångar för att inte gå omkring och ha dåligt samvete för saker och ting som man egentligen inte ska ha dåligt samvete över. Sedan finns det naturligtvis situationer som jag definitivt kan ha dåligt samvete över, men det är en helt annan sak. En tredje dimension av det här med samvete är när folk verkligen försöker ge mig dåligt samvete över saker jag inte borde ha dåligt samvete över. En mig rätt så närstående person gav mig nyligen dåligt samvete över att jag var i Italien i åtta dagar. Och dessutom var denna resa jobb-relaterad, så det var liksom inte så att jag helt själv hipp som happ bara drog iväg till Italien! Men det har tydligen inte med saken att göra. Det faktum att jag varit borta och lämnat denna person var tydligen inte populärt, och visst borde jag väl ta igen detta på något sätt nu (läs: skita i allt och bara umgås med den här personen i princip dag och natt). Eller är det bara jag som tänker konstigt?
I övrigt kan jag meddela att Italien var hääärligt! Trots att det var mycket jobb så lyckades jag och kollegan smita ifrån litegrann ibland och turista lite. Vi hann också med att bada i Medelhavet! Men det var nog tur att resan bara varade i åtta dagar, för annars hade jag sakta men säkert förvandlats till en tiramisù