Hemma eller hemma?

Tillbaka igen, hemma igen efter en helg hemma i Stockholm. Jag är i en brytpunkt nu. Har börjat komma tillrätta i nya staden, men har fortfarande hjärtat och vännerna kvar i Stockholm. Det blir så splittrat att ha flera "hemma". Skönt att komma tillbaka, men samtidigt är jag inte riktigt en del av deras liv där längre. Det händer massa småsaker hela tiden som gör att allt förändras och nu är jag utanför det där vardagsflödet.

Antar att jag borde försöka hitta ett nytt vardagsliv härnere, men det tar tid att lära känna folk på djupet. Tid som jag inte orkar vänta på, jag avskyr att behöva ha "tålamod"! Det säjer alltid folk när man klagar på nåt "Du måste ha lite mer tålamod!" Dom har säkert rätt, men det retar mej ändå...

Fick massage häromdagen och var med om en mycket underlig upplevelse. Jag hade massa spända muskler i ryggen och nacken och när han gav sej på dom kände jag hur alla känslorna bara sköljde över mej. Det var som om dom legat inbäddade i musklerna och när jag äntligen kände och musklerna slappnade av började jag gråta.

Det låg så mycket prestationsångest i svankryggen - vet inte hur, men jag kände alldeles tydligt att det var prestationsångest och inget annat just där! Hemlängtan sitter i axlarna.

När jag är bland mina gamla invanda vänner vågar jag äntligen släppa fram allt, visa hur jag egentligen mår. Stackars dom, som får stå ut med allt gnällande! För egentligen är det inte så farligt, behöver bara lätta på trycket ibland.

Detta blir nog en rörig text, men jag har tänkt en del och är väl inte riktigt välformulerad ännu. Det handlar om yta kontra djup, att våga visa vem man är och stå för sina åsikter, men ändå passa in och bli accepterad. Det handlar om att känna sej ensam i ett nytt sammanhang men ändå våga gå vidare. Att ta initiativ eller vänta in.