Ensam igen!

Nu är sommaren över! Sista semesterdagen försvinner snart in i höst och snålblåst och kvar sitter jag här ensam och vemodig. Annis pensionat har varit fullbokat i över en vecka. Mina bästa vänner har varit här, vi har haft så roligt, solat, badat, gjort utflykter och fikat på stan. Jag lyckades pricka in sommarens enda soliga vecka och har verkligen njutit av varje ögonblick.

I eftermiddags åkte min käraste vän tillbaka till Stockholm och nu sitter jag här, i min stora, ödsliga lägenhet och känner mej ensammast i hela världen! Jag har bott ensam i flera år, trivs med att vara själv och kunna göra som jag vill. Det funkar bra så länge jag lever mitt vanliga liv, enkelt och okomplicerat.

Men sen när jag väl öppnar upp mej, släpper in mina vänner nära inpå, då inser jag hur mysigt det är med sällskap. Jag satt med min gudson i knät häromkvällen och då kom det över mej en sån känsla av ömhet att jag höll på att börja gråta. Den finns där alldeles under ytan. Jag är så van vid min ensamhet att jag inte ens reflekterar över att det kan vara annorlunda förrän jag får så mycket närhet att den bryter upp mitt skal.

Det gör ont med för mycket närhet och kärlek. Då smälter försvaret och allt kommer rakt in i hjärtat. Digestive-smulor i soffan och en handduk på badrumsgolvet får mej att bryta ihop. Han som smulade och duschade är inte här längre och han fattas mej! Det känns som jag går sönder!

Jag har flera goda vänner jag kan ringa om jag behöver en axel att gråta på. Mamma undrade om jag behövde komma över på fika och lite sällskap. Alla vill mej så väl och ger mej så mycket kärlek. Varför gör det då ont att ta emot?

Så jag sitter här ensam. Försöker plocka ihop bitarna igen, limma ihop skölden så att jag kan hålla upp den mot världen imorgon. En oberörd fasad på jobbet imorgon bitti. Jotack, jag har haft en bra semestervecka. Och det har jag ju! Jag har mått toppen, så vad ska jag då gnälla för. Allting har en ände... Underbart är kort...

Frihet eller närhet? Ibland har man inte ens ett val.