Morr!

Håll i er ordentligt nu för här stormar det! Datorn har bråkat med mej hela morgonen och hjälper inte direkt upp mitt humör.

Ibland är jag så glad att jag kan styra mitt eget liv. Ingen kan lägga sej i vad jag gör, när eller hur. Om det är ensamt ibland så må det vara hänt.

En av mina bästa vänner skulle ha hälsat på nästa vecka, men hon kommer inte. Jag är ledsen och besviken förstås, men det är väl OK, hon får komma en annan gång när det passar bättre.

Det är orsaken som får mej att morra. Så fort hon försöker lämna området börjar hennes man att bråka om det ena eller det andra. Han har hetsigt temperament och hon försöker kompromissa, men det slutar alltid med att kraften går åt till att bestämma och bestämma om och riva upp beslut och ändra och krångla tills allt rinner ut i sanden. Och så står vi där, hon och han, vi andra runt omkring och alla blir besvikna.

Jag ska inte lägga mej i! Det är inte mitt problem! Jag ska hålla min näsa utanför andras relationer! Jag vill inte döma eller skylla på den ene eller den andre - alla har vi våra sidor. Men hur sjutton kan man låta bli att bry sej??

Måste det vara så i relationer? Att man kompromissar ihjäl sej och måste kämpa för att få ha kvar en gnutta självbestämmande? Jag har så många vänner som varit självständiga och starka och så hittar dom en kille och skaffar ett par barn och sen ser man inte röken av dom längre. Dom måste natta lillan eller passa maken. Det skrämmer mej - jag vill inte bli sån! Länge leve friheten!