Till förstasidan

 
bråka eller inte bråka - 2020-12-07 22:29
har en del att fundera på just nu. så här: jag har ju varit på mitt jobb i evigheter. börjat på golvet och har jobbat mig upp. inget nytt under solen i det avseendet mer än att det går ju rätt bra nu. det finns ett område där hela branschen just nu har stått och stampat ett bra tag i väntan på att någon annan ska ta första steget och nu har vår ledningsgrupp fattat ett strategiskt beslut där vi ska lägga oss i framkant och vara med och driva utvecklingen framåt istället för att vänta och se vad som händer och sedan haka på någon annan. spännande och enligt min chef så var jag ju "självskriven" i den projektgrupp som ska jobba med detta framöver. kul, spännande, inspirerande och såklart även lite smickrande.

men, såklart finns det ett men. som egentligen inte har med detta att göra överhuvudtaget utan är en fråga som togs upp för flera år sen, den om min övertidsersättning, för det har man ju normalt inte som chef. men det var på dom villkoren som jag anställdes. min förra chef knorrade en del om det men var lite för feg för att driva frågan till sin spets. för jag har ju liksom inte precis haft oceaner av valmöjligheter avseende hur mycket jag har varit tvungen att jobba. "ge mig ett år när jag kan jobba i snitt 40 timmar i veckan först", sa jag och så var det bra med det. sen försökte min nya chef med samma sak för ett par år sen, men det har fortfarande inte varit förutsättningar för att kunna jobba normalt. det har ju alltid varit något. först fick jag min nya tjänst utan att någonting egentligen lyftes bort från min gamla. sedan har tjänster plockats bort, men arbetsuppgifter blivit kvar och så har det också hamnat på mitt bord. sedan gick min fd närmaste kollega in i väggen och så fick jag överta hans ansvarsområden också, både när han var sjuk och när han sedan slutade. och sedan fick jag den här jävla psykopat-J på halsen. sen blev jag ju lyckligtvis av med honom, fick mitt lilla team med två helårsanställda assistenter och förutsättningarna var egentligen perfekta. men ja, då blev det först en pandemi och sedan skulle plötsligt alla ha barn och det känns som att jag ALDRIG kommer ifrån mina gamla arbetsuppgifter. jag är verkligen inte arbetsskygg, men jag är faktiskt rätt less på att det alltid känns som att jag måste fuska ihop någonting i sista sekunden när det gäller svåra och kvalificerade arbetsuppgifter som jag ansvarar för och samtidigt tvingas springa som en skållad råtta mellan analyser och provtagningar för att täcka upp frånvaro på min gamla tjänst.

ja, och i detta läge så har det bestämts att all lönehantering ska centraliseras och för att det ska vara enkelt och smidigt så får inga chefer ha någon övertidsersättning för då blir det för krångligt att administrera. så idag hade jag ett samtal med min chef angående detta. förra gången blev jag erbjuden en extra semestervecka plus en överenskommelse att få ta ut rimlig kompledighet om jag jobbat mer än normalt. den här gången blev jag erbjuden detsamma plus 4000 mer i månaden, vilket är cirka vad mitt fack anser är skäligt och jag får en lön som är helt okej eller till och med rätt så bra.

MEN jag är så kluven. å ena sidan tycker jag att det är viktigt, min tid är viktig och fan i mig inte gratis och det här med att förhandla bort övertiden bara är något som gynnar arbetsgivaren. å andra sidan kan jag se att det faktiskt finns förutsättningar för att jag skulle kunna få den där balansen där jag snittar på 40 timmar, inte varje månad eftersom vi har sån säsongsvariation, men över tid. och jag har som sagt inga som helst problem med att jobba mycket i perioder om jag sedan bara får jobba mindre andra perioder. men framför allt känner jag mest att jag inte vill sabba mitt flow nu när det funkar så bra mellan mig och min chef och vi ska börja jobba med ett så spännande projekt som det som ligger framför oss. jag har det ju väldigt fritt och bra, jag får göra saker på mitt sätt, jobba vilka tider jag vill, han stöttar mig fan i mig i ALLT. då känns det lite pissigt att vara den som alltid ska bråka och sätta sig på tvären, för så känner jag mig ibland. för ett tag sen lanserades en ny personalhandbok och det var mig veterligen ingen som tyckte varken bu eller bä om den utom jag då som kom dragande med fack och MBL och krävde att de skulle skriva om och ta bort vissa grejer som jag tyckte var på gränsen till integritetskränkande och på en löjligt detaljerad nivå. och ja, de fick ändra. och i andra avseenden så känner jag mig som en polis som bara jagar efter andra och ser till att de gör sina jävla jobb.

ibland kan det helt enkelt vara tröttsamt att alltid vara den som slår näven i bordet, säger nej, säger ifrån. så i det här fallet antar jag - jag bad om betänketid till imorgon - att jag kommer att tacka ja, fast med förbehållet att detta ska omförhandlas om det inte funkar, så står det nämligen i vårt kollektivavtal och det tror jag inte de har koll på i andra länder.
men det känns lite som att jag säljer mig själv. nu ska det tilläggas att vi har ingen svensk ledning och vi ägs av ett riskkapitalbolag och de är inte direkt rädda för att göra sig av med folk som de inte gillar. inte för att jag är direkt RÄDD för egen del, det är jag inte. men jag har sett en avsevärd mängd tjänster "försvinna" för att någon har gjort sig ovän med fel person på för hög nivå och det kanske inte är läge för sånt nu. nu tror jag inte att min chef och jag kommer att bli såna ovänner kring detta, men vi är ju ingen solitär enhet i den här organisationen.


såatteh. svår fråga. bra lön, mer semester men osäkert hur mycket jag kommer att jobba gratis och det känns lite som att jag säljer min själ fast jag är tvungen att göra det för det kan vara bra att ha min chef på sin sida när det blåser snålt och man vet ju inte hur någonting blir I DESSA TIDER. eller är det bara bekräftelsebehov, att jag inte pallar att någon tycker att jag är jobbig? äh, jag vet inte. jag vet verkligen inte.

Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
Tinto
Usch så svårt. Jag har aldrig varit privatanställd, så jag har aldrig behövt fundera i de banorna. Jag hade nog avstått övertidsersättning, tror jag, i det läge du beskriver.

20-12-18 12:57


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: -
Född: 1968
Hemstad: -
E-post: -
Hemsida: fr utvalda
Medlem sedan: 2008-10-20 11:44
Antal texter: 1701
Övrigt:



- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.