bitter

.jag 2020-10-13 07:58 (1 kommentar)
alltså, ibland känns det som FÖRGJORT på mitt jobb. det här året skulle ju inte bli som alla andra år, förutsättningarna var ju så bra: två helårsanställda assistenter som sköter mina gamla arbetsuppgifter, jag skulle kunna fokusera helt och fullt på mina nya, spännande, utmanande (och jävligt svåra!) projekt. slippa anställa någon ny och lägga massor av tid på upplärning mitt i den stressigaste perioden på året. SÅ HIMLA BRA. nä, men så kom det en pandemi i vägen. jobbade hemma, det gick bra, men sedan fick jag även jobba massor med mitt gamla när både E och M var sjuka i omgångar. och sedan blev E:s fru gravid med komplikationer, och sedan blev M gravid och nu har hela korthuset rasat, känns det som. E är hemma med sitt för tidigt födda barn (allt är dock bra), M har kämpat på men det räcker ju med en sjukskrivning så är jag ensam här. och nästa säsong vill jag inte ens tänka på. E ska jobba 60 %, sedan tyckte min chefs chef att det var en bra idé att skicka hit en trainee från ett av de utländska bolagen så att han kunde lära sig den produktlinje som de inte tillverkar i det bolaget. så då är tanken att slå två flugor i en smäll: F kommer hit ett år, har bra kunskap kring vår ena produktlinje (som i princip är samma som deras, fast deras är mer komplex än vår), får bra kunskap kring vår andra produktlinje och när 2021 är över så ska han skickas till bolagets nybyggda fabrik (där båda produktlinjerna ska tillverkas) och kunna vara lite allround. ja, men det är såklart bra för koncernen och jag gillar idén i teorin. i praktiken kommer det att vara så här: allting måste kommuniceras IN ENGLISH, alla dokument måste översättas, vi måste fixa en lägenhet, en massa merarbete som ju mestadels lär landa hos mig eftersom jag ska vara hans chef. dessutom måste jag hitta någon som kan jobba cirka 40 % för att täcka upp för E de dagar han inte jobbar. mm, jag skulle väl inte ha varit sådär NÖJD med hur saker gått min väg, för det varade inte så länge.

och nu är M sjuk, och naturligtvis landar det på mig att göra hennes jobb och det är anledningen till att jag känner mig BITTER. för när jag hade den tjänsten så var det minsann ingen som gjorde mitt jobb och var jag sjuk fick jag minsann släpa mig till jobbet i alla fall. nu är det ju inte läge att gå till jobbet när man är sjuk och det är heller inget jag förespråkar, i alla fall inte med förkylningssymtom (men samtidigt kan jag ju tycka att man skulle kunna pallra sig hit även om man har ont i huvudet. fast samtidigt vill man ju inte vara en sån där person som med facit i hand minsann har gjort både det ena och det andra fast man varit halvdöd och bott i en kartong på motorvägen och ätit kallt grus till frukost, för MAN ÄR SÅ SJUK SOM MAN KÄNNER SIG, som en kompis som är sjuksköterska säger apropå folk som känner efter och sjukanmäler sig så fort de har en fis på tvären).

och jag vill verkligen inte vara en bitter person och det är därför jag skriver det här, för att det liksom ska få pysa ut någonstans. bitterheten över att jag tydligen alltid måste jobba som ett jävla hjon. att mitt jävla öde tydligen ska vara att bereda prover och rengöra utrustning, saker som man skulle kunna lära en schimpans att utföra, medan deadline för mina svåra och tidskrävande projekt bara närmar sig. det är klart att jag får acceptans för att jag inte kan hålla deadline när jag måste gå in och göra någon annans jobb. men JAG tycker inte det känns bra, jag har oerhört svårt att tycka att good enough duger när det gäller saker som jag själv ska göra.

och nästa vecka ska det komma hit en hög chef från ett annat bolag och vi ska ha ett projektmöte som handlar om saker som jag bara har en svag aning om, och han skickade en agenda som var lång som ett ösregn där jag skulle ha två presentationer. TACK FÖR DEN. och dagen därpå kommer min (snart delvis fd) chef och min nya chef och vi ska ha en heldag kring framtida projekt. så det är ingen rast, ingen ro. och ja, det finns som sagt förståelse för min situation, och igår (när M sms:ade och sa att hon inte kom) så tänkte jag att nu får jag väl ändå vara lite ego (som det känns), så jag gjorde jag bara precis det nödvändigaste. men så var hon sjuk idag med, och då funkar det ju inte riktigt att bara göra det nödvändigaste, för även det som inte är superakut har karaktären att det kan bli liggande hur länge som helst.

så, ja. jag ska väl ändå inte klaga. jag har ju ett jobb. som är rätt roligt ändå, men tänk om jag någon gång kunde få ägna mig åt det där som är roligt och inte hela tiden stå med en fot i standbyläge för att täcka upp för andra (igen: FÖR SÅ VAR DET MINSANN INGEN SOM GJORDE PÅ MIN TID). men ett jobb är ett jobb är ett jobb, osv.


sodanismo

fy fan. så sugigt läge.

2020-10-13 14:12:19


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.