Till förstasidan

 
mars och tiden och deppet och antideppet - 2020-03-02 13:47
äntligen är jäveljanuari och segfebruari över, äntligen börjar det bli lite ljusare och varmare? fast idag är det grått och kallt och det regnar. gud vad det har regnat i år. ja, det är väl inget nytt under solen.

mr S har fått för sig att han håller på att få alzheimers för han tycker han har blivit så glömsk, så han gick till en läkare och läkaren skrev ut "någonting som skulle öka syresättningen i hjärnan" (ja, alltså inte bara, det var undersökningar och grejer också). detta någonting var citalopram. vilket så vitt jag vet inte är någonting annat än ett SSRI-preparat och mig veterligen har det ingenting med "syreupptagning i hjärnan" att göra. fast jag är ju inte läkare. i alla fall, han har börjat äta dom och nu mår han dåligt, är yr och mår illa. jag vet ju att man kan må sämre när man börjar, men...tja, om man inte direkt mådde dåligt på DET sättet innan så känns det ju lite märkligt att man ska behöva börja må dåligt p g a något tveksam användning. eller hela grejen känns märklig, enligt mr S så säger läkaren att man kan få sämre minne av stress och då skulle detta vara mot stress, men borde det inte finnas bättre sätt att lära sig hantera stress på då? för det är ju ingen hemlighet att mr S är jättedålig på att hantera stress. och för mig som ser på så är mönstret detta:
1. någonting är jobbigt/tråkigt/svårt, men istället för att ta tag i det direkt så
2. skjuter han upp det så länge som det bara är möjligt och
3. sedan blir det jättejobbigt eftersom man måste göra någonting som är jobbigt/tråkigt/svårt OCH vara i tidsnöd.

för mig är detta så självklart, men det hjälper ju inte att jag lite käckt säger att "jamen ta tag i det direkt istället för att vänta till i sista sekunden" för hade det varit så enkelt så hade han väl gjort det, antar jag. så det hade jag tyckt att han kunde ha fått hjälp med istället, för att få lite bättre struktur på sin vardag, ta kontroll och slippa känna stress. men det är han inte intresserad av, för han lever i någon slags självförnekelse angående detta och enligt honom så är det på grund av "tidsbrist", det finns ingen som kan säga "jag hinner inte" så många gånger som han. det går liksom inte argumentera att han jobbar 40 timmar i veckan precis som de flesta andra människor, och sedan HAR HAN FAKTISKT INGET ANNAT SOM TAR TID, det är ju inte att han åker iväg och tränar eller går på kurser eller liknande. såklart har han intressen, men det är som att han inte kan se att han faktiskt har mycket mer tid till sitt förfogande än vad andra har. och han kan liksom inte heller se att andra människor klarar av att jobba heltid, sköta det som måste skötas i ett hem och ÄNDÅ ha tid att till exempel ha en hobby eller renovera ett hus eller ta hand om barn eller, tja, bara göra något.

men så här brukar det se ut: han kommer hem från jobbet kanske vid fem. då brukar han ta en kopp kaffe och en macka och sätta sig och läsa en bok och/eller kolla sin telefon, och sedan blir han liksom sittande där i ett par timmar och sedan kanske han kommer på att han ska göra något men då är ju klockan närmare sju och då är det ju lite sent eller inte lönt att börja på detta, vad det nu kan vara. jag har försökt förklara för honom att om man sitter och glor i sin telefon i två timmar varje dag efter jobbet så TAR det två timmar, och om man då tycker att 19.00 är någon helig tid efter vilken det är för sent att påbörja någonting så är det ju ett mönster som man bör vara medveten om innan man uttalar sig om att man "aldrig hinner göra någonting". men då blir han sur, förmodligen för att han vet att jag har rätt. alltså, det är ju inte det att jag inte unnar honom att sitta ner och ta det lugnt efter jobbet, det får han visst göra. men det blir så tröttsamt att ständigt höra att han hinner inte ditt och han hinner inte datt och inte se hur man själv är en del av detta.

och så det här med att göra saker själv. alltså tillverka. mr S är händig och gillar att bygga och konstruera och göra ritningar och han är duktig på det, men mindre bra på att sätta igång och få saker och ting gjorda. ett exempel: när vi flyttade ihop för tio år sedan så sa han att han skulle göra ett skoställ och det har fortfarande inte hänt, och varje gång jag ska ta ett par skor som inte är de jag använder till vardags (de står innanför ytterdörren) blir jag irriterad över att jag liksom måste gräva i ett berg av skor. och jag har ett flertal gånger påpekat att vi kan väl för fan KÖPA ett jävla skoställ istället för att han prompt ska göra det själv och därmed ska ha ytterligare en punkt på sin jättelånga att-göra-lista som uppenbarligen bara stressar honom (eftersom jag dessutom blir sur på saker som han säger att han ska göra men sedan aldrig gör). men nä, det vill han inte gå med på. och det är så enkelt att göra ett skoställ. och sen finns det ytterligare ett antal punkter på samma lista, saker som han säger att han ska göra själv men som inte heller blir av (eftersom han "inte hinner") och sen när jag försöker föreslå någon annan lösning (dels för att det ska bli av och dels för att han ska slippa känna press att det ska stå och falla med honom) så tycker han antingen att jag är "så otålig med allt", alternativt att jag "inte ser vad som går att göra med de resurser man har", alternativt att jag "hindrar honom från att göra saker som han vill göra för att kunna lära sig saker".

men så i helgen så hade vi ett litet prat om detta, där jag förklarade att jag känner mig frustrerad för jag kan inte göra någonting, jag är helt handlingsförlamad och anledningen till att jag föreslår andra saker är att jag inte vill stressa honom och tjata på honom och skapa dålig stämning. jag tyckte att detta togs emot bra, och vi kom fram till att han skulle prioritera att göra klart en grej och att han skulle ta tag i det nu i veckan som kom. han till och mer erkände att han hade prokrastinerat, och det har nog aldrig hänt förut.

men så idag då. så säger han att han är yr och mår illa, kanske av medicinen, kanske något annat, ingen vet, men han kan i alla fall inte göra det som vi planerat att han skulle göra. och det fattar jag ju såklart och jag skulle såklart aldrig ens drömma om att tvinga honom att göra något om han var trött eller inte mådde bra.
men nu känner jag: 1. superstress och katastroftankar p g a kraftig fobi mot orden "jag mår illa" och vad det eventuellt kan föra med sig, och 2. trötthet p g a att nu var vi helt plötsligt tillbaka på ruta ett. IGEN.

och nä, jag har tidigare försökt föra ett resonemang kring detta med alternativ till medicin och kanske "gå och prata med någon" istället, men mr S tycker sånt är integritetskränkande p g a tidigare historik av dåligt mående och annat som han inte vill prata med mig eller någon annan heller om. så att. där kommer vi inte längre.

och när jag pratar med kompisar så tycker de bara att "jamen det är väl bara att..." och så att jag ska göra som jag själv känner för. men om jag gör DET så blir det någon slags kränkning/idiot-/omyndigförklaring/påminnelse över hur värdelös mr S är som inte klarar av att göra någonting (inte mina ord utan hans). så att:
1. han vill tillverka saker själv för att det är kul och för att det är ett intresse och för att det är klimatsmart och ekonomiskt, men
2. han "hinner inte" (jag har på riktigt bett honom att säga att han inte orkar, inte har lust, inte känner för det, vad som helst förutom att han inte har tid, att jag respekterar det hundra gånger mer än att han säger att han inte hinner när han faktiskt har ungefär hundra gånger mer fritid än många andra), men
3. jag får inte ingripa för att styra upp det och se till att det blir gjort för då känner han sig (typ) omyndigförklarad, och
4. han blir dessutom stressad över att ha en lång "to do"-lista som bara växer och växer (p g a 2 och 3) och
5. då blir han trött(are) och mer ofokuserad och får ännu svårare att komma igång med saker.
REPEAT.

och seriöst, han ser inte mönstret? för mig är det rätt solklart var problemet ligger.
och det här är så jobbigt. för jag är ju inte sån. jag är ju fenomenal på att få saker gjorda, ha många bollar i luften, rådda tusen projekt samtidigt och ro alltihop i land. och då känner han sig i underläge redan från början och då har han också taggarna utåt redan från början. för det är klart att den som betar av tusen grejer på att-göra-listan på nolltid och som de senaste åren har jobbat rätt så mycket mer än heltid och som ändå haft tid att göra en massa annat på fritiden, den framstår ju som en lite bättre person jämfört med den som aldrig någonsin får tummen loss.

så att. ja, jag ville väl mest bara ösa ur mig allt för att kanske få lite ordning på tankarna. det fick jag nog inte och nu måste jag jobba vidare.

uppdatering: alltså, jag tycker så mycket om honom och jag vill ju bara att han ska ha det bra. men han är liksom för stolt för att ta emot hjälp. som det här: varje månad ska det ju betalas räkningar. från början skötte jag allting eftersom mr S från början deklarerat att han tycker att allt sånt är jättejobbigt och det var inget besvär för mig. men för några år sedan tyckte mr S att det var lite pinsamt att "inte kunna" betala sina egna räkningar (det kunde han väl, men det var väl mer det där att inte ha koll och vara tvungen att fråga mig varje gång det var något om ekonomin och det kan jag förstå), så då bestämde vi att han skulle betala sina och jag mina och det har vi gjort sedan dess. och varje månad så skjuter han upp det så länge som möjligt och sedan är det suck och stön och är det redan den sista och fy fan vad uppkopplingen är seg och hur fan ska man veta vilket konto som är vilket och så vidare, det är ett evigt suck och stön och gnäll om jag råkar vara i närheten. och om jag råkar vara i närheten så erbjuder jag mig alltid att göra det åt honom, för 1. det tar mig max fem minuter och 2. jag har ingen mental tröskel som jag måste över, jag behöver liksom inte samla ihop mig själv för att göra det. och om jag hade haft något som jag hade tyckt var sådär jobbigt och/eller tråkigt och/eller svårt så hade jag väl blivit SJÄLAGLAD om någon hade erbjudit sig att göra det ÅT mig när jag gnällde. men då tycker han igen att det handlar om att jag omyndigförklarar honom.

så att. jo, men jag hade nog kunnat tycka att lite terapi för att få ordning på självkänslan nog hade varit på sin plats, snarare än att börja knapra SSRI-preparat. men det kommer väl aldrig att ske, för då måste man ju först erkänna att man har dålig självkänsla och det är han i och för sig den förste att göra, men göra något åt det verkar han inte vara sådär intresserad av. och det jobbet kan jag ju inte göra åt honom. jag försöker stötta, peppa och hjälpa så mycket jag kan, men det är inte lätt åt någon som inte VILL ha någon hjälp.

utöver det ska jag stötta och hjälpa andra, mina barn till exempel. L har fått avslag på sin aktivitetsersättning från försäkringskassan och får inga pengar och då ska man hjälpa honom att kriga med det och med vuxenhabiliteringen och försöka se till att han får den hjälp han behöver. och N har fått 12000 kronor för mycket i bostadsbidrag och behöver hjälp med det. det senare är ju bara pengar och nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har ekonomiska förutsättningar att kunna hjälpa mina barn, men ändå. det tar på krafterna, det gör det. och det här att jag ALDRIG NÅGONSIN FÅR VARA SVAG. det är faktiskt också rätt jobbigt ibland.



Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
sodanismo

20-03-03 08:25

kicko
Köp ett jävla skoställ - tänker att det är lättare att hantera hans reaktion på det än att vara utan ett i tio år till.
Men ja, det det med att behöva vara så jävla stark och kapabel jämt. Fyfan.

20-03-04 13:47


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: -
Född: 1968
Hemstad: -
E-post: -
Hemsida: fr utvalda
Medlem sedan: 2008-10-20 11:44
Antal texter: 1665
Övrigt:



- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.