Till förstasidan

 
Jag är inte 70, svärmor! - 2019-11-16 17:32
I mer än 2 år har jag haft problem med min ländrygg och höger ben. Jag har gjort olika saker för att försöka komma till rätta med problemet.
1 - Jag har gått till sjukgymnast.
Blev inte så himla stor skillnad. Framför allt kände jag inte att sjukgymnasten visste vad som orsakade problemet.
2 - Fick tips om att gå till kiropraktor. Så det gjorde jag.
Det blev bättre. En stund. Så jag gick igen. Och det blev bättre. En stund. Så gick jag igen. Det blev bättre. En stund. Sen ändrade sig beteendet, och då ville jag inte fortsätta gå till kiropraktorn.
3 - Gick till vårdcentralen.
Fick remiss att röntga höften (jag ville att de skulle röntga ryggen, men icke)
Röntgen visade inget. Men då kunde VC-läkaren skicka mig till Ortoped.
4 - Ortoped.
Ortopeden gav mig diagnosen Piriformis samt inflammerad slemsäck. Kortisonspruta och lite stretchövningar.
Det blev bättre. Men inte bra.
5 - Jag har också tränat olika saker, men det har varit från eget huvud och inte med någon medicinsk bakgrund.
6 - Jag har yogat. Dels för att jag till en början tycket det hjälpte. Men sen blev det aldrig riktigt bra. Sen kiropraktorn avrådde mig från att yoga har jag låtit bli.
7 - Jag har stretchat på olika sätt. Dels övningarna som ortopeden gav mig men jag kan sällan gör dem ordentligt för jag har också ont i ljumsken och den sätter stopp för rörelsen som jag ska göra. Så jag har stretchat lite olika saker som känts bra. Det blir sällan sämre, men inte heller långvarigt bättre.
8 - Massage. Alltifrån egenhändigt masserande till massör på jobbet. Inget har gett en långvarig effekt.
9 - Spikmatta. Under sommaren låg jag på spikmatta varje kväll innan jag skulle sova. Detta för att jag skulle ha minsta chans till att få sova. Spikmattan smärtlindrar kortvarigt och gör att jag slipper ta värkmedicin. Men ingen riktigt långvarig effekt.

Mitt problem hindrar mig från att:
- träna det mesta
- gå. Jag får ont redan efter 1km promenad. Och ju mer jag går desto mer ont får jag. Så jag håller mig still. Det blir inte bättre av det. Men inte heller sämre.
- sova. Jag har svårt att hitta en sovställning som inte gör ont. Och jag vaknar nätterna av värk.

Jag känner mig frustrerad. Ignorerad. Irriterad. Och väldigt begränsad.
Samtidigt lever vi ett liv där mina problem på inga sätt toppar listan av hälsoproblem. Min mans MS får det mesta att blekna bredvid. Och hans sjukdomstillstånd tar så jävla mycket tid och energi i anspråk. När vi hanterat min mans status, så orkar jag inte prata mer sjukdom. Inte med honom och inte med någon annan.
Och ALLA (alla, alla, alla, alla, alla) vill prata och fråga om min mans MS. Så det lämnar inte så mycket yta kvar att prata om min hälsa. För jag orkar inte.

Så jag förstår att min omgivning inte alls upplevt att jag har haft mycket och långvariga problem. De har hört om det lite då och då, men för det mesta verkar jag väl som vanligt.

Men för någon månad sen fick jag ÄNTLIGEN en magnetröntgen av ländryggen. Och det man fann gjorde att man skickade remiss till ryggspecialist på Sophiahemmet. Jag var där och träffade läkare för någon vecka sen. Man har hittat en nedsliten disk i ländryggen som skulle kunna vara orsak till mina problem. Man väljer att börja med att pröva att ge mig en nervrotsblockad. Det är en kortisonspruta vid nerven vid ryggraden. Hjälper det så hjälper det. Annars får vi väl se vad de kan hitta på. Funkar inget annat så blir det väl tillslut tal om operation. Men vi är inte där ännu.

Så nu börjar det intressera mina närmaste. Man frågar hur det gått hos läkaren och så där. Och just i detta ämna så råkar min svärmor provocera mig rätt ordentligt.
Min man frågar om det här är ett känsligt ämne för mig. Först är jag på väg att tvärsäkert svara "Nej, inte alls" men tystnar. Jo. Det är nog ett känsligt ämne. Och jag verkar framför allt vara lite känslig till vilken inställning min omgivning visar mig.

Min svärmor, som bara vill väl, lyckas rätt dåligt. Först kunde jag inte riktigt sätta fingret på varför jag känner mig så irriterad när hon frågar och pratar med mig om detta. Men nu tror jag att jag vet.
Hon påstår för mycket och frågar för lite. Och även om hon menar väl så är hennes påståenden så felplacerade att jag känner att jag går i försvar- och attackställning mentalt.

Idag ställde hon följande frågor och påståenden.
- går du långsamt när du får ont? För jag kan få ont när jag går i svärfars gångtakt, då går det så långsamt att jag också börjar vagga och då får jag ont.

Hmmm, (vill jag svara) Nu är du snart 71 år, men jag är ganska nyligen fyllda 44. Jag borde kunna gå både snabbt och långsamt utan att få så ont att jag inte kan gå och sova. Då det skiljer nästan 30 år mellan oss, så borde vi inte uppvisa samma symptom och begränsningar. JAG ÄR INTE 70 FÖR I HELVETE!! OCH JAG VILL INTE MÅ SOM 70!!

- Ja, man får ju vara stark och lära sig att leva med en del. Livet går ju vidare, eller hur?

Hmmm, (vill jag svara) nu låter det väldigt mycket som att du utgår från dig själv. De saker du idag "får acceptera och lära dig att leva med", hade du tyckt att de var okej när du var 44? Eller hade du lite högre krav på din fysiska förmåga då?
JAG ÄR FÖR I HELVETE INTE 70 OCH BORDE INTE HA SAMMA FYSISKA NIVÅ SOM DIG!!!

- Din man får ge dig lite massage

Hmmm (vill jag svara) eller så kanske en LÄKARE får ta och på riktigt gå till botten med vad som orsakar mina problem. Jag menar att på riktigt hitta felet. FÖR TÄNK OM DET FAKTISKT GÅR ATT GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN PÅ RIKTIGT!!!

- Du får lära dig att lyfta rätt och så.

Hmmm, (vill jag svara) Eller så vill en LÄKARE verkligen hitta felet, och när det är fastställt kanske säga vad för saker jag ska träna upp rätt och då ordinera mig till en sjukgymnast som känner till mitt fel och fokuserar på att stärka upp min kropp för att jag ska bli så hel och frisk som möjligt. Det kan ju trots allt vara så att jag har 40 år till att leva. Och framför allt INTE ACCEPTERA RÅDANDE LÄGE INNAN MAN ENS HAR GJORT ETT RIKTIGT FÖRSÖK ATT GÖRA MIG BÄTTRE.


Detta var 5 minuters samspråkande. Hon sa allt jag skrivit här. Jag sa inte allt jag velat svara henne. Men jag hörde hur min ton hårdnade. Hur irritationen skiner igenom i vissa ord och meningar jag säger. Hon avslutar samtalet med
- Du är kämparnas konung.
Jag ger henne en mental högerkrok, ler och tackar för omtanken.

Jag har en väldigt gullig svärmor. Och jag tycker väldigt mycket om henne. Men just i detta är hon inte på något sätt det stöd jag behöver.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
Pocks
Läser och eldar upp mig. Och vill skriva tusen kopplingar jag gör i mitt huvud men nöjer mig med att konstatera att hon tycks tillhöra personlighetstypen o-obedda hjälpare, av värsta sorten. Hon ser alldeles säkert inte vad hon ställer till med för kaos utan tycker att hon kommer med hyggliga tillrop, "tips" och att ni allierar er mot fienden ryggsmärtan. En klassisk krock-faktor. :(

MEN: Bra att du nu kommit något på spåren och fått påbörja en ordentlig utredning/åtgärdsplan. Kram!


19-11-22 12:25


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Namn: Jazz
Född: 1975
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida:
Medlem sedan: 2008-12-27 08:34
Antal texter: 1053
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.




- Skicka hypobrev -

VALSPRÅK Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte