alltså, just nu (jamen NO JINX osv) är allt riktigt bra. hemma råder harmoni, barn och barnbarn har det bra, och det är kul på jobbet. det sistnämnda är ju rätt viktigt för den första biten, det är ju inte lätt att vara harmonisk själv när det är irriterat och frustrerat och kämpigt på stället man tillbringar största delen av sin vakna tid på. vi har ju de senaste åren gått genom omorganisation efter omorganisation och det har hela tiden handlat om att skära ner, banta bort, slimma, och vi som blev kvar har fått ta över andras arbetsuppgifter, nästan hela tjänster ibland, som om vi inte redan jobbade heltid, vi har fått slita som djur, trolla med knäna och försöka hålla näsan ovanför vattenytan. så nu har väl vår ledning till slut insett att det har slimmats för mycket, så nu har man börjat anställa och flytta på arbetsuppgifter. och efterhand som de nyanställda har blivit varma i kläderna har ansvarsområden lyfts från ens axlar och helt plötsligt kan man andas igen.
så nu är stämningen på topp. och det är inte bara det att det går bra och att vi är i en expansiv fas, en del av dom som har slutat var såna energitjuvar. som bara såg problem och inte alls några möjligheter i någonting, som skulle klaga och gnälla på exakt ALLT och allting som gjordes var en konspiration och herregud vad synd det var om dom.
såna saknar man ju inte. så igår såg jag på instagram att de hade träffats för en "after work", och det hade väl inte varit någonting med det om det inte var för att några av oss som fortfarande jobbar här också var med på bilden. jag och vår platschef var nog dom enda som inte var med, jag har inte ens blivit tillfrågad.
och det sved. mer än jag tycker det borde göra, jag tycker att jag borde ha en buffert för att kunna hantera den där skaviga känslan av att bli bortvald, inte räknas, inte höra till. det där att man alltid måste vara fysiskt på plats för att få vara delaktig i vad som planeras och bestäms, för man kan aldrig räkna med att någon tänker att det skulle vara något som man skulle kunna vilja vara med på. det där att bara få höra efteråt hur jävla kul folk haft i ett sammanhang som man inte ens hade en aning om försiggick.
jag fattar ju lite. en av dom som inte är kvar längre är min f d närmaste kollega. han som blev utbränd och sen kom tillbaka och inte ville göra någonting. jag fattar att det är tufft, men det var faktiskt tufft för mig också, för jag fick ta över alla hans projekt som han skött lite halvhjärtat med ena handen de senaste åren medan han samtidigt surfade efter billiga semesterresor, satt i kö för konsertbiljetter, tog tvåtimmarsluncher för att träna samt planerade golfrundor på betald arbetstid. han blev erbjuden en ny tjänst, men den ville han inte ha och då blev han uppsagd. och jag vet att han tycker att det är mitt fel, att det är jag som har skvallrat för hans chef och ja, jag har sagt till hans chef hur det låg till för det är lite svårt att ljuga när man får frågan om "vad M egentligen gör om dagarna", men inget av det jag sa till hans chef är något som jag inte hade tagit upp med M tusen gånger redan. för det är *rätt frustrerande* när man måste jobba 200 % för att täcka upp för någon som ägnar sin arbetstid åt att surfa och uträtta privata ärenden. så ja, jag fattar ju att han är typ sur på mig och tycker det är mitt fel att han blivit uppsagd. en annan som var med är en person som jobbade med helt andra saker än jag, som blev uppsagd därför att hennes arbetsuppgifter skulle skötas centralt i organisationen. det har ju ingenting med mig att göra, men då var det som att hon blev bitter på mig för att jag blev chef i ungefär samma veva som det började hintas om att hennes tjänst skulle försvinna. okej, jag fattar att det känns hårt att bli uppsagd, men det är ju inte precis mitt fel att hennes tjänst försvann. plus att hon fick 12 månaders arbetsbefriad uppsägningstid och fick nytt jobb nästan direkt så att hon kan casha in dubbel lön i ett år. så det är ju inte som att det har lett till någon form av misär.
ja, jag borde ju inte bry mig men ändå gör jag tydligen det. för det här är ju ändå människor jag i princip umgåtts dagligen med i femton år eller mer. som man delat både ljuvt och lett med, men det betyder uppenbarligen inte mycket. för jag hade ju fattat om de hade träffats bara dom som inte längre är kvar här, eller om vi hade träffats allihop. men nu träffas dom med vissa utvalda av oss som jobbar kvar, och jag är inte en av dom. och det svider och skaver som sagt lite mer än vad jag tycker det skulle ha gjort. inte så att jag tror att de sitter och snackar skit om just mig när de träffas. men något är det ju som gör att jag inte blir tillfrågad om jag vill hänga med. ja, nä, det är ju bara att acceptera och tugga i sig. sen vill jag väl ha kommit längre än att tänka att de är dumma i huvudet och att jag ändå inte hade velat umgås med dom, men det är uppenbarligen fortfarande mitt sätt att hantera sånt här.
äh. behövde bara skriva av mig lite, nu ska jag släppa det här.