Till förstasidan

 
Ett år senare - 2018-03-21 16:14
Det har snart gått ett år sedan terorrattacken på Drottninggatan. Det blev en terapisession efter det för att komma ikapp, jag blev för berörd, det kom för nära. Den hann inte slutföras innan jag var i Åbo med familjen och firade mamma som blev 70. Vi råkade vara vid torget där nästa terrordåd skedde. Mamma och pappa uppfattade skriken, barnen uppfattade kaoset, jag trodde det handlade om hjärtstopp. Några minuter senare, när vi lagom kommit in i saluhallen, fick vi ett meddelande från polisen om att utrymma saluhallen. Snabbt ut på gatan, skynda på. Jag förstod direkt att det som hände på torget hängde ihop med utrymningen och att vi borde lämna stadskärnan.

Där och då var det bara att försöka vara lugn, samla ihop mamman och gamla pappan och barnen och ta riktning bort från city. Vi hittade ett bryggeri där vi varit förr och i dörren hälsade vakten att vi kunde vara trygga där. Vi tog oss in i lokalen som snabbt fylldes av andra oroliga. Där gällde det att snabbt förstå vad som händer. Polisen i Åbo twittrade nästan omedelbart och inom några minuter stod det klart att det inte var läge att stanna kvar utan försöka ta sig bort. Prata finska med pappa och engelska med mamma för att barnen inte ska förstå, de ser att alla är stressade och de blir oroliga men alla försöker maska och klappa och lugna såja, ingen fara, vi ska bara hitta en taxi.

Jag fick hjälp att få tag på taxi till slut, efter det som kändes som en evighetsväntan blev vi upplockade och skjutsade till hamnen där vi fick vara på ett hotell resten av eftermiddagen och kvällen. Det blev ett snöpligt slut på resan men allt slutade gott, men för mig blev det en tagg som fortfarande är kvar. Inom loppet av fyra månader var jag där och då när det skedde. Jag var löjligt nära, jag hade några minuters marginal i Stockholm men mer var det inte, vi var vid torget i Åbo när det skedde. Och nu ska vi ut och resa utan barnen och jag kan inte släppa tanken på att jag varit där och då två gånger och klarat mig. Tänk om något händer när vi är borta ensamma? Tänk. Det får inte. Men hur styr man tankarna?

Efter första attacken så bearbetade vi det med stöd av osannolikhetsteorin: sannolikheten att det händer igen är inte jättestor och framförallt inte att jag är där då. Men den teorin visade sig inte hålla. Jag var ju på nästa ställe också. Och även om sannolikheten inte är skitstor så kan det ju hända även nu. Europa 2018, katolska påsken inleds. Men nej, jag vet, man ska inte låta det hindra en. Jag ska åka. Och jag ska komma hem. Så måste det bli. Något annat är ju bara inte möjligt.
Föregående inlägg N&uaml;sta inlägg Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer
Jazzie
Jag har så lika tankar. Fast inte av samma saker.
Precis som du säger, klart man inte ska låta sig hindras. Men hur styr man såna tankar?

18-03-21 22:07

Pocksigen
Jadu, Jazzie... vet inte. Jag tror att acceptera dem är det bästa. Gilla läget. Så här känner jag, inget drama i det, och sedan fortsätta. Det är nog det enda för mig.

18-03-22 12:56

Maria
Man ska hålla sig borta från stadskärnor med andra ord. :-/

18-03-22 21:07

Tinto
Jag brukar tänka att det är inte farligare för mig än för andra, men jag tror väl inte du har så mycket hjälp av det. Sen tänker jag också att är det meningen att jag ska dö en viss dag så gör jag det om jag så sitter hemma i min fåtölj. Fatalism alltså.

18-03-23 17:04


Kommentera!

Vilket användarnamn finns överst i listan till vänster?




Ditt namn:    

Du vet väl om att du underlättar för skribenterna om du skriver @namn: när du svarar någon i kommentarsfältet?

Tillåtna HTML-tagar: <b>, <i> och <u>

Info / Stat / Frågor

Första inlägget:
Fem år senare

Senaste inlägget:
Man har ju bara nu

Mest lästa:
Hur fort går det då?

Mest kommenterade:
Ett år senare

Antal läsare per text: 218.45
Antal kommentarer per text: 2.09